Dubbelt upp!
Den närapå sommarvärmen vi bjöds på har varit ett minne blott under den gångna påskhelgen. Årets upplaga av Future cup inleddes i fåtalet plusgrader och ett strilande tunt regn lagom till andra gruppspelsmatchen. Vinst mot Spånga men förlust mot rivalerna JLFC med en förtvivlat arg och besviken avkomma som fick ägna halva restiden hem åt att rasa och skrika av sig. Har lärt mig att det bästa är att bara låta det komma ut, utan kommentarer, tröstande ord eller plattityder.
Upp med tuppen nästa dag för att vinna mot danska Fortuna Hjörring och skånska Hittarps IK.
Upp med tuppen nästa dag för att vinna mot danska Fortuna Hjörring och skånska Hittarps IK.
Eftersom de ska samlas en timme innan avspark och det tar en halvtimme att åka hem blev jag kvar i stan och promenerade genom Göteborgs morgontomma gator. Vasaparken är vacker och det är något speciellt med att ha gatorna för sig själv innan de fylls av turister och den kommersiella pulsen.
Jag tänker mycket på mina försök att bli kompis med motorcykeln och självförtroendet som ännu en gång hamnat på botten. En trike som påpassligt flankerar mig väg får en dyster blick, kanske är det en sådan jag skulle satsa på ändå?
Till mitt tredje försök tyckte Christer jag skulle köra själv till Volvoparkeringen. Påskmorgonen var tidig och mitt självförtroende starkt efter föregående övningstillfälle, men nedför vår hiskeliga backe fick han lösa.
När vi ska svänga vänster ut på Kongahällavägen för de femtiotal meter till den lilla genvägen och tillika Gamla Sörredsvägen får jag hjärnsläpp och gör vad jag efteråt förstått är fundamentalfelet - tittar ned i backen. Jag puttrar på ettans växel och svänger men av någon anledning inte tillräckligt, det känns för instabilt och blank i knoppen ser jag bara vägen ta slut och jag rullar i princip parallellt ned och lägger mig prydligt i den blöta mjuka dikeskanten.
En bilist som strax efter ska göra samma sväng hoppar ur och hjälper oss knuffa upp den på vägbanan igen. Jag känner mig lika stukad som växelpedalen som kräver några rejäla tryck med foten för att komma tillbaka till sitt korrekta läge.
Jag inser att det är något liknande jag behöver så vi fortsätter och tar oss puttrande längs den slingrande men tomma genvägen till parkeringen. Där nöter jag att växla upp, växla ned, använda motorbroms och framför allt att stanna med hjälp av fotbromsen. Jag svänger, gör åttor som inte liknar åttor, stannar, startar, svänger - och lägger mig. Kanske snarare kan kalla det att jag tappar cykeln eftersom det alltid sker när jag står stilla, jag sätter ned foten men för långt ifrån och då har jag inte en chans att hålla dess vikt och det sker alltid när jag får hjärnsläpp, jag övertänker alla moment som med tiden ska ske per automatik.
Tacksam för kraschpuckarna men kopplingshandtagets knopp knäcks och skrapsår på handtaget gör ont i hjärtat även om det faktiskt blev mer bekvämt i sin kortare form.
När vi kör tillbaka känner jag mig lite säkrare men långt ifrån bekväm då trafikanterna börjat vakna till. Vi stannar och låter dom passera och jag får ta min tid tills vi är tryggt hemma igen och Christer får köra min cykel upp för backen.
Min rädsla och osäkerhet ligger förstås i att jag inte har kontroll, jag bemästrar inte cykeln och enda sättet är att jag lär mig göra det, eller ger upp.
Nu är helgen över och fulltecknade dagar och kvällar väntar så kanske hinner mitt självförtroende återhämta sig lite tills vi finner tid att försöka igen.
Gruppspelets sista matcher vinner de och semifinalen går på kvällen med ytterligare timmar på ett isande kallt Heden. Jag har så många lager att jag knappt kan röra mig men fryser in i märgen. Vi slipper regn i varje fall.
Fick stressa från Mölnlycke och deras försenade gruppspelsmatch för mitt pass i Frölunda. Tack och lov var Johan och Elena där också och tittade så de tog hem henne och Emilio som vi hämtat upp på vägen. Där fick de hänga och äta lite tills jag skyndade från mitt pass för att hinna ta dem till semifinalen.
De besegrar Malmö och är klara för final mot Lidingö följande morgon.
De tar hem sin tredje vinst i rad i turneringen efter en väldigt spännande match som slutar två lika och således straffar för att avgöra, där hon lyckas rädda en sista avgörande och sätta vinsten. Hon får dock direkt lämna fotograferingen och ansluta till F15 som värmer upp för sin finalmatch. Deras målvakt har stukat foten men laget klarat semifinalen med en utespelare som inhoppare, men nu är Ronja tillgänglig och accepterar genast.
Det blir vinst också där och bara sådär lämnar hon turneringen med två guldmedaljer runt halsen! Jo, lite stolt är man ju ofrånkomligen!
Då vi kommit överens om byte först i slutet av denna dag tog jag med henne till närliggande Hyaku sushi för att fira. Hon älskar verkligen sushi, även om hon inte är så öppen för variationerna hos nigiri.
Ja, vi delade men hon åt nog tjugo av de trettio bitarna!
Väl hemma igen slocknade jag totalt i soffan tills det var dags att skjutsa henne till den middag tränarna anordnat för att fira i Mölndal. Långa dagar och iskalla timmar där det känns som man ju egentligen inte gjort något men ändå är helt utmattad. Så däckat här i soffan igen efter hemkomsten. Igår hade jag galen träningsvärk i överkroppen efter anspänningen av övningskörningen.
Mina misslyckanden med cykeln där jag tappar den och de smärre blessyrerna får mig att känna mig svag vilket jag inte gillar. Jag har länge vetat att jag behöver träna mera varierat, endast combat är för ensidigt och att lära mig bemästra cykeln kan vara en motivation för mig att ta tag i både löpningen men också lite styrketräning. Får se, det är ju alltid lättare sagt än gjort.
Kommentarer
Trackback
