Njäe, kanske är vi bortskämda av de många föreställningar vi nu varit på men detta var faktiskt så banal nivå att de inte ens är i närheten av att kunna jämföras med de andra. Cirkus Cirkör klev runt på "osäkra" stålställningar, balanserade på en annan och...tja, visserligen är mitt minne som det är men det fanns liksom inget som utmärkte sig eller lämnade tillräckligt med avtryck för mig att komma ihåg. De som utfört mest arbete här är nog de som konstruerat stålställningarna.

 

C ville ha "riktig" mat så blev middag på närliggande Olivia, bortkastat på mig som knappt känner någon smak så tog bara en pizza med stark salami, och blev just bara starkt jag kände också. Tycker den här förkylningen borde ge sig snart! Fick inse faktum och med galet dåligt samvete ställa in min söndagsklass då jag inte fick tag i någon vikare. Förfrågningarna duggar tätt i vår grupp, många sjuka nu.

Fick ett psykbryt när C försökte hjälpa mig med Javan, skönt att lätta på trycket med både fula ord och barnsligt hamrande med det oskyldiga tangentbordet men lyckades driva C hemifrån, tills jag ynkligt via Ronja fick honom att komma tillbaka. Kändes jobbigt att Lilltjejen fick finna mig i arbetsrummet med tårdränkt ansikte då jag trodde hon skulle bli rädd och orolig. Enda gångerna hon sett mig riktigt ledsen har varit när vi sagt farväl till katterna, men hon var väldigt fin och saklig och hon behöver nog se att också vuxna och föräldrar kan bli ledsna. Jag var inte heller värre däran än att jag kunde prata med henne. Jag var bara så trött, på förkylningen, efter arbetsveckan, på den förbannade Javakoden som är så långt ifrån logisk eller begriplig. Kändes lite klarare i huvudet efteråt och när Lilltjejen efter sin träning skjutsats till Johan satte jag mig några timmar fram till läggdags. Jag blev inte klar med inlämningsuppgiften i tid men hade lyckats komma en bra bit på vägen och inte fått något nytt psykbryt när jag inte kunde förstå vad som var fel. 

 

Till dagens pass i Sisjön fick jag inte heller svar på vikarieförfrågan men med många i kö kunde jag inte med att ställa in den också. Så i med två Ipren, Bisonatural och iväg, ömsom orolig för ett platt fall, ömsom inställd på att orken skulle infinna sig tillsammans med musiken. Jag valde medvetet låtar som jag både får energi av och inte tillhör de mest fysiskt tuffa och det fungerade! Okej, kanske inte mitt starkaste pass men klart över förväntan. Det som besvärade mig nästan mest var hur påtagligt lomhörd jag fann mig vara, som att ha vadd i öronen. Är det inte konstigt det där, hur man kan hosta som en galning, vara totaltät i näsan och känna sig glåmig och trött, för att nästan känna sig som vanligt när man står där framför deltagarna och musiken dånar igång, och nu sitta här igen framför skärmen med snor fulla näsan och svidande ögon.

 

Näe, när jag trodde att en veckas hostande skulle bedarra lades det till snor och feber till det hela istället. Inte många punkter på termometern, bara tillräckligt för ledvärk, ömsom svett och ömsom frossa. Mest det sistnämnda, frusit som en hund senaste tiden. Ögonen svider och jag är ett under av ynkedom, till och med såpass att jag redan igårkväll försökte hitta vikarie till mitt söndagspass vilket suger så fett att jag femton gånger övervägt at köra ändå när jag nu misslyckades med att hitta någon. Å ena sidan är det säkert ingen big deal för mina deltagare, men å andra känner jag mig som en svikare. Samtidigt vet jag hur missnöjd jag skulle vara med en mer än medioker prestation som jag, faktiskt, inser att det skulle bli när jag till och med blir flåsig av att gå ut med hundis, och snigelgudarna vet att den hunden inte är någon Turbo!

 

Skulle egentligen varit med i Hjärt- och lungräddningskurs idag som NW kör regelbundet för alla, men att komma hostande och snörvlande till ett sällskap av träningsnördar brukar inte vara populärt så fick avstå. Erkänner att jag dessutom blev trött bara av att tänka på att träna hjärtkompressioner och dela ut djupa andetag när jag knappt själv klarar av att andas ned i mina egna lungor.

 

Likväl finner jag mig själv stå där på fredagseftermiddagen och sno ihop paltbröd - för att det varit hela veckans plan, tack och pris för Kitchen-Aid som gjorde grovjobbet. Har blängt obeskrivligt mycket på Insta och FB och obeskrivligt obefintligt på Java. 

  

 

Strupen känns söndertrasad och hjärnan skvimpar runt för varje hostning, nu är jag trött på detta!

 

Tar locket till geléburken från diskbänken, vänder 180 grader och tar geléburken från matbordet där jag skruvar på locket. Gör en 180 tillbaka till diskbänken och undrar vart locket till burken tagit vägen. Frågar C och stirrar stint på honom och diskstället intill honom där jag förväntar mig att han försigkommet förväxlat locket till den andra bruken som jag under tillredningen tömt.
Han ser oförstående på mig och bådas våra blickar går ned till min hand där jag ännu håller i burken - med locket ordentligt på. Ridå.

 

Hostan är tillbaka så luftrören känns såriga och lämnade kontoret under eftermiddagen då det kändes sådär att sitta där i landskapet med mina strupvrängande oljud. Störigt.

 

Kanske man kan kalla det ännu ett tecken på att jag har lite för många olika bollar i luften, när jag i ett möte säger att vi kan ha ett uppföljande möte tillsammans med min kollega i slutet på denna vecka, min kollega som jag precis haft i ett annat möte och vi pratat om det faktum att hon åker på semester på torsdag! Snacka om att skämmas som en hund och verkligen skapa en undran över min egentliga hjärnkapacitet. Det är sådana banala grejer som min hjärna helt sonika glömmer bort, guldfiskminne på riktigt!

Föreningens styrelse bad mig skicka kallelse samt uppdatera dagordningen för måndagens styrelsemöte och ikväll klockan nio har vi Gothia coremöte. Om en knapp halvtimme ska jag hämta Lilltjejen från hennes gymnastik - som hon inte längre vill vara med på eftersom den nu plötligt blivit tråkig. Liksom skolan, och tvärflöjten. Tvingade med henne för att söka några sommarjobb igår, en hungrig och således grinig avkomma som inte blev bättre när hennes knä tydligen gjorde så ont att hon inte kunde köra de fyrtiofem minuterna på löpbandet som hon tidigare proklamerat som mål. Förebyggande övningar var heller inte intressant då det gjorde för ont och vägrade lyssna på det faktum att det var därför de kallades förebyggande och att den där proffskarriären som målvakt skulle bli synnerligen kort om hon trodde på mirakulös bättring utan åtgärder. 

Jag är inte den som krusar, passar inte galoscherna eller vettigt resonemang så får det vara och jag fick ihop tre kilometer i varje fall, så jag bara gick och duschade. 
Efter ett samtal på vägen hem som var mer en monolog från min sida, vände hon och blev sig själv när vi var hemma igen, trots att middagen inte hunnit intas. Men jag vet ju själv hur svårt det är att erkänna sina tillkortakommanden och återfinna tonen och balansen när man känner att man själv är orsaken till att ha brutit den, så jag som vuxen får skjuta undan den eventuella personliga prestigen att den som började osämjan också ska ta första steget att lösa den. Det räckte med en lättsamt neutral kommentar och hon var tillbaka.

 

I luckorna jag har finner jag varken ork eller motivation att försjunka i Javan och har börjat fundera på om jag skulle ta ledigt från jobbet en dag eller två och göra ett ordentligt försök. Jag har ju en rejäl tidbank att använda men det svåraste är alla möten som jag känner förpliktelsen att närvara vid. Och hattar jag mellan möten fallerar just den där fokusen som jag tror jag behöver. På söndag ska den andra uppgiften lämnas in och jag blir bara trött när jag läser den. Det hade lika gärna kunnat stå att jag ska utföra ett svetsarbete hundra meter under vattenytan vid en oljerigg i Atlanten.

 

Måndag igen? Hur gick det till? Vart tar tiden vägen, hallå?

Barnfria och således träningsvärk veckan passerade i ett huj med värkande knä och höft som belöning. Fick till några kilometer på löpbandet endera dagen dessutom, det är ju inte så länge kvar till Göteborgsvarvet!

Det är så jämrans kallt på kontoret och medan jag betade av möte efter möte kom en från mitt team med varm choklad och varmt vatten, perfekt för kalla händer och så omtänksamt!

Christer är sjuk, hostar och allmänt eländig med huvudvärk. Jag skapade egen huvudvärk genom att ägna kvällen åt fruktlösa försök med Java. Jag är ohjälpligt efter och sjukt omotiverad, på gränsen till att ge upp.

Innan klockan passerat halv tio denna fredagskväll gjorde vi båda det, gav upp och gick och lade oss. Så här ligger vi, trötta och ynkliga framför det avslappnande och mysiga kinesiska "Flavorful origins".

Jag och chefen hade turen, eller ja, i vilket fall erbjudas hembakade semlor av Desirée som hennes dotter gjort. Kändes typ välbalanserat efter ett gött pass i Sisjön, för att sedan fallera när jag kom hem till ännu fler delikatesser! 

Lika bra att fortsätta när vi ATM:er denna dag hade halvdag med våra respektive chefer, två till antalet. Platsen var ännu ett konsultkontor, inte mitt i stan denna gång utan flashiga Lindholmen. Nexters kontor liknade mera tjusigt hotell med badrum som hade högre i tak än mitt egna hem, med vatten på var sida som utsikt och Älvsnabben som regelbundet lade till alldeles utanför.

Vi har konsulter därifrån men för egen del kändes det inte jättebra att utnyttja deras lokaler då det blev så uppenbart mycket införsäljningssnack på köpet och jag har svårt för sådant, den där jargongen och fjäskandet.

Just därför kändes det ytterligare svårt när de också bjöd på den avslutande lunchen, en magiskt god fisk som likväl fick en något bitter bismak.

Medioker och synnerligen lättsmält action i form av "Madame web" var ändå en lagom nivå i slutet på en arbetsdag. Man fick onekligen fredagsfeeling, men ska upp i ottan för att lämna bilen på verkstan imorgon då framrutan ska bytas. 

På vägen till och från stan passerade vi Liseberg och det äventyrsbad som inom få månader skulle ha invigts. Skelettet av vattenrutschbanorna och det öppna svarta hålet var en smått surrealistisk men framför allt sorglig syn.

Det har kommit mera snö och allting blir ju så mycket ljusare! Temperaturen är kring nollstrecket så långvarigt lär det inte bli, som vanligt.

Jag förväntade mig ett morgonmöte bara för att upptäcka att jag bokat rum och satt agenda, men inte inkluderat mötesdeltagaren i fråga. Det är ju tur att man kontrollerar sin bokning innan man börjar skicka pikar i varje fall.

 

Många göteborgare är nog lite ledsna i ögat idag när vår lilla ljusglimt i det konstanta grävandet i staden bokstavligt talat gick upp i rök igår. Många nog både skakade på huvudet och fnös när ambitionerna om att konkurrera med Disneyland proklamerades där för omkring tio år sedan, men allt eftersom det från utsidan synnerligen anspråkslösa hotellet slog upp dörrrarna och de, nästintill vulgära utanpåliggande rutschkanorna tagit form har en viss förväntan och stolthet vuxit fram i takt med den allt mer närstående invigningen. Vattnet hade börjat fyllas på i bassängerna, de sista växterna köpts in och satts på plats och så i ett bara så underskattat förlopp som eld kan ha, gick allting på några timmar förlorat i lågor.

 

Många var vi nog som följde de många mediala upptagningarna av explosioner och eldkaskader. Jag scrollar ned och än större rökpelare visas från en andra explosion - i Gaza.

Symboliska värden har tillsammans med de materiella gått upp i rök, men de sistnämnda är försäkrade och lär säkert återställas och med det också det symboliska. Tragedin ligger i de liv som tas i världen, i det liv som förmodligen gått förlorat då en man har upptäckts saknad i branden. Och jag kan inte låta bli att fundera över hur vi bortskämda svenskar skulle hantera en riktig kris.

Nåväl, under gårdagen var det att pälsa på sig till något som kändes som mumifierad och övergödd pingvin för den några få minusgrader och blåsiga Åbyvallen. Tjejerna hade träningsmatch mot Fjärås killar i samma ålder och spelade så bra som de bara kan vilket resulterade i vinst med sex mot ett. De har alltid förlorat mot dem så det var en skön revansch.

Därutöver har jag lagt kanske för många timmar framför skärmen med Diablo när jag istället borde ägnat åtminstone några åt Java. Vi spelade upp våra karaktärer till level åttio igår och jag är riktigt nöjd med necromancern, för jag behöver inte fippla med flera olika spells, haha! Det är mest bara att kötta på vilket jag föredrar, alltså okomplicerat.

Under tiden fixade Lilltjejen chokladbollar och röjde i sitt rum innan Ellie kom för schlagerkväll och övernattning. Notera mitt också nyttigare inslag till dem!

Jag och C hade mellouttagningen på i angränsande sovrum för att kila över när det var dags för den omskrivna Fröken snusk. Jag har inget emot epadunk som jag kan finna både medryckande och kul med minnen från parkeringsgaraget under Piteå dansar och ler där Kenneth and the knutters röjde loss. Lite kul kuriosa är att en av deras medlemmar, Kjell, är också på IT-sidan på VCC och under åren har vi jobbat i gemensamma projekt.

Fröken snusks karaktär med rånarluvan sticker onekligen ut och har lyckats uppnå sitt syfte - uppmärksamhet, vilket nästan tar fokus från själva låten som är hyfsat ok.

Partierna när vi skulle lämna vårt hängade över styret, sätta oss upp och slappna av funkade bara inte. Jag fick stå eller hänga över styret för att avlasta, på det klara med att fyrtiofemminuterspasset var precis vad jag klarade av både mentalt men framför allt rövmässigt.

Svettig blev jag i vilket fall och benen brann men särskilt kul var det inte, även om det var en viss tillfredsställelse i att hänga med huvudet och se benen pumpa. Trampa, trampa, trampa. Men kanske hade det varit mer uthärdligt om jag haft en decimeter vaddering mellan benen. Kanske.

Så här morgonen efter smärtar svansen fortfarande. Spinning är (igen) uppenberligen inget för mig.

Den andra läraren i kinesiska kursen bjöd på en repris med två och en halv timmes monolog. Hon beklagade dock att interaktion inte var möjlig med den stora grupp vi är, så jag kan bara konstatera att de tre andra lärosätena jag nu testat har ett avsevärt bättre upplägg. Där var lärarna också kineser som undervisade i kinesiska medan dessa är doktorander eller liknande med andra huvudämnen är just kinesiska och troligtvis är ålagda ett antal undervisningstimmar då det pedagogiska genomförandet har en del att önska.

Vi har samma lärobok som min föregående kurs, men som jag förstått ska vi i denna kurs endast arbeta med de fem första kapitlen medan vi i förra gick igenom alla tio på samma kurslängd och hastighet. Vi har inga inlämningsuppgifter, endast sluttentor medan vi hos Dalarnas högskola hade varje vecka, tufft men man lärde sig mycket.

På ett sätt är den låga ambitionsnivån på denna kurs tur med tanke på den begränsade tid jag har, men att öva och underhålla kinesiskan på egen hand är så pass svårt att min registrering på denna kurs var just för att säkerställa detta.

 

Medan jag satt där och kämpade för att hålla fokus bakade Lilltjejen en kladdkaka, ååh! 

Nu är det storstädning av hennes rum, helt på eget initiativ medan jag för ovanlighetens skull sitter på övervåningen och försöker läsa på den andra kursen.

Det slog mig hur mycket jag trivs att sitta i min fåtölj invid mina böcker. Jag älskar mina böcker! Tänk om jag också haft alla böcker jag nu betat av i Bookbeat, tvåhundratjugotvå ytterligare har det blivit sedan år 2020. Det hade byggt på mysigheten ännu mer här uppe!

Kursmaterialet till Javakursen är omfattande och gediget, utöver tegelstensboken. Skillnaden i förberedelser och genomförande är raka motsatsen. Jag har skrivit ut materialet då det är betydligt lättare och trevligare att slippa läsa på skärmen. Då kan man till exempel sitta här i favoritfåtöljen medan Lilltjejen som nu är klar med städningen spelar PS4.

Hängde lite i kontorets lobby som onekligen fått en rejält ansiktslyft efter renoveringen. Designerstolarna vilkas syfte främst brukar vara just design framför komfort var överraskande bekväma. 

Alla passerkort skulle bytas, därav hänget. 

Lunchade med ena teamets nya produktägare som är tillbaka från mammaledighet. En eller femton tacksamhetstankar dök upp när man förstod vilket graviditetselände hon genomlidit. Konstigt hur signifikant olika det kan bli, även mellan första och efterföljande barn. Hon verkade i vilket fall väldigt trevlig så ser fram emot att jobba med henne.

Måste in till kontoret igen imorgon för besök hos företagsläkaren angående troliga vaccinationer inför Indien. Vad jag vet fyllde jag inte på den där för hepatit, och medan jag nu skriver detta inser jag att jag måste passa på att lämna blod innan jag åker eftersom jag därefter hamnar i blodgivarkarantän!

Två och en halv timme pågår tjejernas träning, det är väl rätt länge? Men det är sista terminen, till hösten kommer tiden inte att finnas då hon också kommer att släppa tvärflöjten. Det tycker jag är mest synd men hon fullföljer denna termin för att jag vill och inte hon. Jag hoppas hon kommer ha lika stor nytta av de år hon nu ändå gör som jag hade.

Lilltjejen är tillbaka och efter lite kvällsmellis och prat ville hon upp och spela PS4, så jag sitter här med den sköna trötta känslan i kroppen som man bara får av en rejäl fysisk genomkörare. Mycket folk igen denna söndag, nyårstrenden håller i sig och till skillnad från både torsdagen och lördagen kändes kroppen mycket piggare idag. 

Jag kommer till kontoret och den plats där dockningsproblemet har lösts under gårdagens eftermiddag av en tillmötesgående tjej från supporten. När jag kommit på plats inser jag att det andra problemet kvarstår, att jag inte kan koppla in mina hörlurar. Jag glor förorättat ömsom på de båda ändar av hörlurarnas kabel som består av USB-C och det enda USB-C uttaget i min laptop som är upptaget av dockningskabeln. Hur mycket jag än blänger framträder inget nytt uttag i laptopens sida, ingen av hörlurarnas kabels ändar förvandlas till USB-A som jag har två passande kompisar till i laptopen. Ungefär där kommer Stoffe förbi för att säga hej och jag låter världens orättvisor gå ut över honom. Klockan har inte hunnit passera åtta så landskapet är relativt tomt vilket jag både tycker är bra och dåligt när jag inte skräder orden över vad jag tycker om utrustningen som företaget tillhandahåller.

Christoffer är som Christoffer är, ingenting påverkar honom. Utanför härjar utkanten av orkanen Ingunn och han hade kunnat befinna sig i dess öga i Norge, lugnt betraktat förbiflygande tak och sippat på sin pappmugg med köpekaffe. Utan ett ord sträcker han fram en påse med saltbeklädda chokladmadlar som jag definitivt inte gillar men tjurigt tar ändå och vägrar erkänna smakar helt ok.

När jag orerat färdigt skrockar han på det sätt som bara Stoffe kan och undrar med det där tonfallet som om han frågar om vädret, på vilket sätt detta är hans problem.

Han är som marshmallows på mina barnsliga taggar som får mig att lyfta blicken från mina löjligt triviala problem och fråga hur det går med deras fosterhemsarbete och jag får en mikroskopisk skymt av en trasig tonårstjej som bollats mellan familjehem och nu landat hos dem. Jag kan inte föreställa mig en tryggare och mer stabilare plats.

 

Jag gör ett försök och tar en sväng till supporten och får faktiskt en ny adapter, något som tidigare varit omöjligt eftersom, hm, var och varannan tappar bort dom. Men man kan ju undra varför de sätter ihop en hårdvarupark som inte är kompatibel utan adaptrar, som när alla konferensrum utrustades med högtalare som krävde HDMI-uttag vilket inga laptops hade, så de fick köpa adaptrar till varenda en. Dessa blev ett mer eftertraktat byte än gratisexemplar av senaste Apple-fånen och jag pratade med en av fastighetskillarna som ansvarade för att tillse utrustningen som fått köpa in hundratals nya efter första veckorna. Till slut monterades lås på alltihop och man kan bara anta att kompabilitet stod högre på listan när de några få år senare bytte ut hela konkarongen igen.

 

Nåväl, nu hade jag lyckan att få en adapter så jag kan sitta här med mina stora skärmar, riktiga tangentbord och fungerande headset. Kanske blir en bättre dag idag. 

 

 

Jag är på bäbisnivå, Javakurs för bäbisar som inte ens lärt sig stoppa tårna i munnen. Jag ligger där och dreglar med blick lika nollställd som en torsk och vevar verkningslöst med armarna. Frustrationen jag fick med mig från kontoret byggs på av den opedagogiska läraren i kinesiskan som tvingar mig att sitta ytterligare dryga två och en halv timme lyssnades på hans fonetiska dravel. Han skriver någon masteruppsats visar det sig, när han plockar fram den för att visualiera sina rön kring de fyra tonernas faktiska felaktigheter. 

När jag loggar in på Canvas appen som båda lärosätena använder ser jag en notis att jag missat att lämna in Javakursens första uppgift. Den är mest symbolisk, för att visa att vi förstått hur man ska lämna in då det är två olika verktyg som gäller. Redan där blev jag underkänd då jag trodde mig faktiskt lämnat in den, men en liten röd notisbubbla upplyste om motsatsen. Happ. Lika bra att försöka fixa det som Codegrade klagade på, verktyget som automatiskt ser över ens kod - som man skriver i ytterligare ett annat verktyg och laddar upp i det nyss nämnda, som sedan ska lämnas in i det tredje. Jag är så djävla lost.

Jag får felmeddelanden men fattar inte vad det betyder, så jag tar till det som jag förstått är alla utvecklares bästa vän, Google och försöker följa de olika råden som ges. Felmeddelandena blir fler! Den förbannade koden är kopierad från läromedlet, uppgiften handlar inte om att skriva koden utan om att kunna lämna in den, så varför i helvete klagar den för?

Christer har sin hemmadag idag vilket kanske är tur men jag blir ännu argare när han inte svarar då jag ringer men i nästa andetag lättad då jag antagligen börjat lipa om jag öppnat munnen.  

Några minuter senare messar han och försöker förklara något som antagligen är lika enkelt som att skita purébajs men vad jag än gör så är Code-fucking-grade inte nöjd. 

Jag känner mig så totalt förbannat värdelös, trög i hjärnan, puckad och på sin höjd kvalificerad att arbeta som skruvsorterare. Jag har sett klippen, de som sitter där med rundade ryggar, robotstela nackar och drar skruvar ned i olika hål med ögon lika tomma som mina när jag ser Javakod. Jag hade antagligen satt träskruvarna bland gipsskruvarna och gipsskruvarna bland expanderskruvarna. Jag är så djävla obildbar. Och hungrig. Fan.

 

Nämnde jag förresten att jag fick ett fett stenskott i vindrutan på vägen hem? Hela rutan måste bytas konstaterar verkstan. Vad bra, ännu en grej på att göra listan och en medlem i föreningen pingade mig för att klaga på Telia som inte fixat deras bredband och TV så jag som "jobbar med IT" och således IT-ansvarig fick skriva välformulerade mail om uteblivna avtalsenliga leveranser. Ordbajseri är jag bra på.

Nu ska jag gå och lägga mig, lyssna på en biografi av en cancerdöende författare, försöka få lite perspektiv och spela merge-spel på fånen. Hjärndött spel till en hjärndöd ska-hon-verkligen-vara-chef, chef.

 

Väcktes av skrik som visade sig vara från en Pilfink som Plutt dragit in genom kattluckan. Hur sjutton fick hon tag i den i mörka vargtimmen? När jag kom och störde i leken fick den chansen att flyga iväg för att snabbt upptäcka de otrevliga väggarna och jag enkelt kunde fånga den i mina händer och förnöjsamt se den flyga iväg utanför dörren. Plutt störtar efter och kommer banne mig tillbaka några minuter senare med fjäderklädd varelse i säkert munfullt grepp! Kan det ha varit samma fågel? Hur sjutton gick det till? Var pippin självmordsbenägen? 

 

Jag åker in till kontoret för att vara synlig för de fåtalet kollegor jag har på plats i Göteborg. De brukar generellt vara inne tisdagar till torsdagar. Idag drog jag hem vid lunch för att jag var så frustrerad och less på kontorsutrustningens strul!

När jag kommer tillbaka från ett möte fungerar det inte längre att docka in min laptop. Jag testar en annan plats och där fungerar det, testar att byta kabel men fungerar ändå inte. Jag avskyr att sitta och huka framför den lilla uppfällbara skärmen så jag packar ihop mina pinaler och lyckas hitta en ny plats där sedvanliga minuter gåt åt att ställa in stol, skärmar och svepa med desinficerande våtservetter. Alltid lika faschinerande att se hur brungrå de blir - och jag anser mig ändå inte vara särskilt finkänslig.

 

Sedan upptäcker jag att tangentbordet inte fungerar. Jag testar att koppla det till annat USB uttag, men nej, det fungerar endast när jag pluggar in det i min egen laptop. Det hade ju kunnat funka, om mina USB uttag inte redan varit nödvändiga för andra grejer så som hörlurarna. Så jag ägnar tid åt att försöka koppla dom via bluetooth vilket av någon förbenad anledning inte lyckas då jag inte har lust att chansa på någon av de andra, av företaget tillhandahållna och således identiska enheter som föreslås. Hade ju varit kul att kapa någons pågående möte! Senare inser jag att jag ju antagligen måste plugga in den där lilla mottagaren, men den kräver USB-C och det enda USB-C uttag min laptop har behövs för att docka till skrivbordets utrustning, tillika skärmar, mus och tangentbord.

 

Inte heller mina airpods kan datoreländet hitta så jag packar ihop mina pinaler ännu en gång och letar reda på ännu en ny plats och samma procedur upprepas, minus rengöringen som jag varken hinner eller ids. Jag blir sen till möte som jag får ta från mobilen eftersom jag inte hunnit docka in mig, men när jag väl är igång och vi försöka boka vår resa samtidigt är uppkopplingen så dålig att sidan misslyckas att ladda gång på gång. Min adepter till hörlurarna är försvunnen och gör också anspråk på det enda USB-C uttaget. Till slut ger jag upp, tar mina pinaler och försöker på en tredje plats. Lyckas slutföra bokningen men vill slänga ut dockningsstationer och hela platslösa landskapsidiotin genom fönstret. Hade det inte varit heltäckningsmatta i landskapen hade jag stampat som en tjurig barnunge när jag drog därifrån i förtid, hem för att ta resterande möten där jag inte behöver hörlurar eller justera skärminställningar.

 

Jag, min ATM kollega och hennes PO ska åka till Bagalore Indien där vi har en så kallad "Tech hub". Ett kontor helt enkelt för våra anställda där borta. De som jag håller på att anställa kommer inte att hinna börja tills vår resa i april, så för min del blir det mer rekognocering, förstå hur de arbetar där och förhoppningsvis träffa de konsulter som vi har i samma stad för olika företag. 

Senast jag var där besökte vi Capgemini i Mumbai och jag var mitt uppe i skilsmässan där jag minns hur jag budade på lägenhet mellan deras tillmötesgående programaktiviteter. Jag minns knappt något från resan, jag var ny som AM i produkten och hade ingenting att bidra med. Men jag skrev rätt mycket i bloggen så här har jag kvar det i varje fall.

 

Denna kväll var det dags att köra vår traditionella middag och bowling men Mikael satt fast i sjukstuga så jag och Ola körde enbart middag istället, båda nyfikna på senaste nytt sedan sist. Jag med min nya roll och han som valde att lämna och nu har nya spännande grejer så gott som spikade. Man blir ju onekligen sugen på att våga ta steget, testa något nytt, en annan arbetsgivare. Men det är den där vanliga visan, man vet vad man har men inte vad man får. Friskt vågat, hälften vunnet och så vidare låter bättre när man har det ekonomiska utrymmet att faktiskt våga så jag blir kvar ett tag till där jag är. Trivs ju faktiskt och då blir argumenten färre. 

Olas äldste är femton år och man påminns än en gång hur galet fort tiden går och hur gammal man själv börjar bli!

Det var i vilket fall kul att ses igen och uppdatera varandra över var sin vegetarisk grilltallrik och gelato i Mölndals galleria. Nu får vi jaga nytt datum där Mikael kan vara med.

 

Min hosta är mycket bättre skulle jag vilja påstå men stämbanden blir snabbt trötta, konstigt nog. Gårdagens pass i Frölunda gick dock inte alls lika bra som föregående vecka utan kändes tungt i kroppen med den konstanta känslan i halsen att behöva hosta eller harkla utan framgång. Var skakig i benen efteråt så behövde de där minuterna i bastun att återhämta mig något. Får se hur det går med Sisjöarna imorgon. När jag nu knappt hostar längre tänkte jag åka in till kontoret då det känns som det var ett tag sedan. 

 

Då jag hade mina middagsplaner fann vi det lika bra att Christer stannade hemma med sin äldsta denna kväll så jag gjorde något jag inte kan erinra mig hände senast: Jag bäddade inte sängen.
Låter säkert helidiotiskt, men det känns jättekonstigt! Varje gång jag går förbi sovrummet ser det så fel ut och dessutom stökigt. Brrr!

 

Nu borde jag sätta mig med Javakursen, men jag orkar bara inte. Jag vill bara vara och vill just nu bara vara Tashmira. Nya säsongen har släppts och vi har startat nya karaktärer. Jag påbörjade en sorcerer men då jag alltid kört en sådan eller rouge har jag nu istället för första gången testat en necromancer. Yes, Tashmira is back!

Jag sitter här och tycker synd om alla de som går miste om detta, tycker det är synd att detta nu som finns överallt omkring oss men så många inte ens vet om. Jag tycker det är synd att jag gått miste om det, och kommer att gå miste framgent. Så jag njuter nu, sluter ögonen och låter andetagen gå hela vägen ned i magen.

Mina trogna vandringsskor, äldre än min älskade fotbollsspelande dotter är våta av den vattendränkta mark som Almös naturreservat bjuder på i januari. Kanske unnar jag mig de där riktiga vattentäta kängorna en dag men den dagen jag låter dessa stå kvar i skohyllan för ett par andra kommer att kännas som ett svek.

Tvärt emot de dystra prognoserna blev det en strålande blå himmel och vindstilla början på denna dag och jag kan bara tacka och ta emot. Lämnade min C i den trånga och ljudfyllda spellokalen för att låta mina trotjänares hårda gummisulor splittra frostspröda fjolårslöv på den övergivna betesmarken. Svanar följde min väg längs hela västra sidan av denna långsmala ö som naturreservatet utgör, jag ler åt de för livet förenade paren och känner med de ensamma som samsas i de öppningar i isen som täcker viken. De stolt spikraka eller vackert välvda halsarna på dessa magnifika varelser.

Det omisskännliga ljudet av fordon på väg till och från Hasslö tar udden av fridfullheten men låter mig försjunka i stegens ojämna rytm över de vattenfyllda partierna. Stannar till emellanåt, lyfter blicken, tar in, andas. Som alltid när jag tillåter mig dessa ögonblick vill jag föreviga, säger mig själv att inte glömma, att ta med mig denna känsla. 

Det frusna havsskummets viskande mot stranden, de fyra svanarna som synkroniserat breder ut sina snövita vingar och tillsammans i bredd bryter den solblänkande ytan i en graciös landning.

Det fångade kalejdoskopet av de minsta luftbubblor i isen som får mig att önska att jag behärska fotograferandets konst, till den tunna skärvan i det vaggande vattnet, så skir som smälter bort framför min vilande blick. 

De nakna björnbärskvistarnas vassa törnen som girigt griper tag i mina ben och motvilligt tvingas släppa när jag passerar, till den bleka lavens förvridna lemmar över stenarnas skrovliga yta.

När vi anlände till konserten i torsdags och klev in i spellokalen igår slogs jag av ljudet och öronpropparna tillika brusreducerande airpods som åkte in direkt får mig att inse hur mycket det är detta som är min melodi. Tystnaden. Ensamheten.

Jag har nått öns yttersta spets och korsar vägen som fortsätter över till Hasslö, vänder ryggen mot solen för att hamna i den mer kuperade och skogsinklädda östra sidan. Karlskrona vilar i solen på andra sidan vattnet som är helt öppet på denna sida. Vid mina kartsvepningar efter vandringsleder vill jag minnas ett militärt övningsområde och emellanåt skär det omisskännliga smattret igenom, men fjärran till skillnad från tre skarpa smällar utifrån någon av de många öar denna kustremsa har. Vad är det för sorts övning?

Hur mycket jag än trivs här ute pockar förpliktelserna på uppmärksamhet. Datorväskan är tung av kursböcker men efter dessa timmar känner jag mig motiverad att hitta en plats att försjunka däri, tacksam för vädergudarna och omständigheter som möjliggjorde denna utflykt. Dags att gå tillbaka.