Jag funderade både en och två gånger på om jag skulle skriva om vårt interna drama här i min blogg. Ett tag funderade jag på att starta en anonym blogg för detta syfte, men som ni märkte blev det inte så. Man kan anse och tycka mycket om att blotta sitt innersta på detta vis, det som så många anser hör hemma bakom den städade fasaden. Jag körde ju ett litet resonemang kring mitt bloggande för nästan två år sedan och står fast vid det. Till detta kan jag ju lägga det jag varit inne på ett antal gånger tidigare när det beträffar dessa personligt "känsliga" ämnen: Att jag skriver för att jag fått nog av den prydliga fasaden, att jag inte har något att skämmas för och att vi alla säkert skulle må bättre av att ventilera dessa vanliga "svensson"-problem öppet. Varför anses det vara "fult" att erkänna brister? Att man har problem i sina relationer? Varför tisslas och tasslas det hellre bakom ryggen än frågas direkt till den det gäller?

Varför jag nu drar upp detta är kännedomen att närstående fått frågor om min och Johans familjedrama. Kanske frågor i all välmening eller frågor av ren vilja att gotta sig i andras elände. Jag vet hur det är, en självisk del tycker alltid det känns bra att läsa om andras problem, det kallas att vara mänsklig. Men har budskapet i alla mina skriverier nu genom åren gått någon förbi? Öppenhet! Om det är något du undrar, fråga! Och i detta fall fråga mig, källan, upphovsmakaren, den som sitter med förstahandsuppgifterna. Ja, det är enklare att fråga någon jag känner men schysstare och rakare att fråga mig. Det går att tycka till, fråga eller skälla anonymt i kommentarsfältet. Har länge funderat på att lägga min mailadress i menyn till höger just för detta syfte. Kanske är det dags att göra det nu. Men då kontakt har tagits med närstående vet de mycket väl hur man kan nå mig direkt. Gör hellre det är ni snälla, av respekt till mig och mina närstående samt för min respekt för er.

Sedan är jag inte dummare än att jag inser att jag ber för många döva öron, eller kanske snarare blinda ögon? Det är liksom priset man får betala för en offentlig blogg, ett val jag nu fattade och inte ångrar men vilkas konsekvenser jag ändå har en förhoppning inte ska drabba de jag känner.