Började morgonen hos Christer dit vi åkte igår kväll. Lilltjejen tycker av någon anledning om att vara där, trots avsaknad av eget rum eller riktiga platser att hänga på. Jag har nästan motvilligt börjat känna av en förändring i min inställning till att bo hos Christer. Men att jag spontant också formulerade mig "hos Christer" säger också en del om hur jag känner och ser på det hela.

Kvar är det faktum gällande mängden arbete och pengar som måste till för att tillse det som nog är ganska naturligt och fundamentalt - min egen prägel för att kunna känna en tillhörighet. Men nu har stråk av möjligheter smugit sig på kring vad det skulle kunna bli om det förstnämnda lyckas genomföras.

 

Att Fredrik nu är där och börjat renovera det som hittills verkat som gäst- och mitt arbetsrum ger mig en uppmuntrande känsla av att det nu i varje fall börjar hända något. Det rummet blir Lilltjejens tills ovanvåningen iordningställts. Därför satt jag i köket denna morgon, för mitt skrivbord och alla grejer förpassats till övriga utrymmen medan Fredrik jobbar. Därefter ska ju Lilltjejen flytta in så jag får antagligen hänga kvar i köket ett tag till då Christers arbetsrum är fullkomligen belamrat av ouppackade spel, liksom sovrummet. Jag skulle tippa att han nästan har lika mycket spel liggandes utspridda som i den faktiska bokyhylla som skymtar på bilden och till och med han själv erkänner att det kanske gått en smula överstyr.

 

Uterummet är ett sterilt skal som behöver ett par ögon från någon som har förmågan att se hur det kan komma till sin rätt då vi är inredningstekniska analfabeter och det onekligen har potential till att bli ett utrymme man vill vistas i. Samma sak med det så kallade biblioteket där alla spel och böcker vi har förhoppningsvis kan få en plats. Och så en normal dusch på nedervåningen istället för en hörnjacuzzi som omöjliggör ett hederligt duschdraperi, det fruktansvärda garaget, och så ja...listan är lång men just att det där stackars huset har en potential som jag börjat skönja. 

 

Nog om det.