Började söndagen med saffransbullar, fyllda med vaniljsmör, så jäkla gott! Sedan fick assistenten byta från sött till salt då jag rörde ihop drygt ett och ett halvt kilo blandfärs för att steka köttbullar. En försenad födelsedagslunch för Monica där resterande köttbullar tillsammans med hembakat från dessa dagar fick utgöra hennes presenter. Jag fick spirande vackra tulpaner!

 

En kylig match med inslag av regn där man var tacksam för läktarens tak. Tjejerna vann mot Landvetter med fem mål mot noll och alla föräldrar stod och huttrade och ville bara springa ut och lägga kläder på våra avkommor - som bekymmerslöst tillbringat över nittio minuter i kortbyxor. Fast Lilltjejen som inte haft särskilt mycket att göra, och ej heller springer så som de stackars utespelarna erkände att hon faktiskt var lite kall...

 

När jag stod där och rullade köttbulle efter köttbulle erinrade jag mig ett avsnitt av säsongens Kockarnas kamp där Jessie Sommarström berättade om hur hon satsat sin framgång på att förbättra skolmaten och samtidigt göra den klimatsmart. Anledningen var hennes vilja att ge tillbaka, återgälda på den skuld hon anser att hon har till Sverige för det liv hon fick som adopterad från Indien.

 

Jag vet att många anser att vi adopterade borde vara tacksamma, jag gjorde det själv ett tag, tänkte på vilken tur jag haft när jag antagligen skulle haft ett helt och mindre priviligierat liv om jag blivit kvar i Seoul. Men när jag så hör Jessie uttala ordet skuld märker jag att jag blir irriterad. Vi har inte valt att varken lämnas bort eller bli adopterade. Varför ska vi känna skuld för det? Anses skyldiga att vara glada och tacksamma till det land vi hamnade i? Kanske det är min utpräglade stolthet och paniska ovilja att känna mig stå i skuld eller i beroendeställning till någon eller något, men det känns rent ut sagt ganska orättvist när det handlar om något man varit helt oförmögen att kunna påverka.

Jessie hade med sin vinst som Årets Kock kunnat göra precis vad som helst men valde till skillnad från sina kollegor att inte öppna restauranger eller jaga Michelinstjärnor. Istället satsade hon på behjärtansvärda insatser men enligt mig av helt fel anledning. 

Vad borde så jag göra för att betala av min så kallade skuld till Sverige, eftersom jag ju anses borde vara tacksam? Gå tillbaka till lärarjobbet då det passar bättre som botgöring än att tjäna feta pengar hos en biltillverkare, gud vad egoistiskt, fy skäms.
Det är en allmän uppfattning att de flyktingar som kommer till Sverige, eller annat välbeställt land ska vara ödmjukt tacksamma så resonemanget är väl detsamma? Vi adopterades som spädbarn utan möjlighet att välja, men har man egentligen mycket till val om alternativet är krig, svält och dödshot? 

 

Det hade varit så intressant att höra svaret från den Sverigedemokratiske representanten utanför Ica Maxi som jag var frestad att ställa denna fråga till, då jag de facto är en invandrare. Jag fick i varje fall inget när jag ställde den på deras FB sida och hade egentligen heller inte förväntat mig något. Trots att jag identifierar mig som vit och helsvensk, finns det också tillfällen då jag känner mig mer som just den invandrare jag är, för oavsett hur vit jag är på insidan så har jag mitt gula bananskal vilket alltid kommer vara det som för min omgivning representerar mig.