Så var man här igen, ännu ett år som förflutit och den ofta förväntade reflektionen ligger på envar att tillse. Kanske lite framkrystat för sakens skull, men likväl är reflektion något av godo men väl så bra att tillämpa när som under året. Och allt med måtta liksom allting annat, samt med en portion insikt kring varför man reflekterar. Är det för sakens skull, påminna sig om det positiva och lära av det negativa? Dock ej att förglömma att det positiva kan ge lika goda lärdomar som det negativa. 

Nu sitter jag på Christers stationära dator, vilkets tangentbord klickar tillfredsställande men känns främmande och ovant, så vart och vartannat ord får någon bokstav för mycket, för lite eller helt enkelt fel. Nåväl.

 

Mitt arbetsår slutade med självförtroendet i botten och tankar på om jag verkligen vill och bör arbeta med människor, som chef. Balansgången som krävs för att säga rätt saker till rätt personer och på rätt sätt. Jag lyckas klampa i klaveret och förlora förtroendet hos medarbetare och det känns rent ut sagt fördjävligt, det gnager och tär. Jag ber om ursäkt, något jag blivit väldans mycket bättre på genom åren, men då jag själv är av tesen att det är handlingar och inte ord som är det viktiga, så känns mina uttalade ursäkter klena och ohjälpliga. Skadan är gjord och kan inte göras ogjord. Många skulle säkert anse det vara struntsaker, att alla kan göra misstag, men att såra andra oavsikltigt eller inte gör mig förtvivlad. När sådana här saker händer mig gör sig gamla påminda. Andra handlingar eller saker jag gjort, eller inte gjort som fortfarande smärtar och jag önskar ogjorda. Det är tack och lov inte många och jag är inte en person som ältar, men man kanske kan kalla det återfall.

 

Så när jag reflekterade lite häromdagen insåg jag att det handlade mycket om skuld. Hur mycket av min tillvaro som direkt eller indirekt handlar och påverkas av min känsla av skuld. Att vara en dålig chef, en dålig kollega, vän, syster, mamma och flickvän. Om jag gjort si eller så, sagt bu eller bä. Jag skickade inga julkort till de få jag alltid gjort, och nu fick utav - fy skäms! Jag öppnade inte upp och tog emot trösten från min syster, eller tröstade tillbaka medan föräldrarna bråkade - evigt öppet sår av skuld. Jag engagerar mig inte i mina kollegor som bara är genomtrevliga - fy vad tråkig jag är. Jag uttrycker mig klumpigt och fel till teammedlemmar som slår tillbaka på andra - fruktansvärt oprofessionellt, vad gör jag i den rollen? Jag bokar ett mingel men dyker inte upp själv så andra står och väntar - ont i magen!

Självrannsakan som jag vill och hoppas ska leda till förbättring men egentligen sällan gör, för jag är inte bara den jag är utan också många gånger långsam i tanken, säger före jag tänker, eller tror att jag tänker och säger rätt saker som från ett annat perspektiv blir helt fel. Och då kommer den uppfyllande känslan av att bästa sättet att undvika detta är att helt enkelt inte riskera att hamna i den. 

 

Paradoxalt nog har jag också en väldigt god förmåga att kunna koppla bort och också förlika mig med mina klavertramp. Jag kan ju de facto inte göra något, kan inte dra tillbaka tiden eller göra mer än erkänna mina misstag och hoppas på förlåtelse, att inte göra om det, bli bättre. Men då risken alltid finns skapas istället oron att jag blir rädd, rädd för att öppna munnen, tar det säkra före det osäkra och kniper käft istället - och en sådan chef och medarbetare kan man ju inte vara.

 

Så vad är slutsatsen av mina nyårsrelaterade reflektioner på denna front? Jag vet inte riktigt, men det är där de landade.

 

På det privata planet är det så tydligt att Lilltjejen försöker frigöra sig, vill bort från beroendet av mamma och pappa och det är bara att förlika sig med det, att inte ta det personligt och sätta hennes ord och handlingar i rätt perspektiv. Jag försöker tillämpa humor med henne, också få henne att se på hennes humörskiftningar och aversioner mot mig och hela tillvaron med distans och något som är naturligt som vi kan skratta åt. Instagram flödar av memes och klipp från både en mors och en dotters perspektiv som vi båda relaterar till och skickar friskt till varandra. 

 

Jag och Christer har sporadiskt våra avstämningar, där vi med eftertryck försöker erinra oss och ta upp eventuella störmoment eller tankar innan de hinner gro eller växa till något annat eller större. Vi pratade om lycka och vad det egentligen är. Detta utifrån den fråga jag kan få från mina fåtal i min omgivning som känner till vad som hände för nu tre, fyra (?) år sedan, huruvida jag nu är lycklig. Jag finner mig själv rätt obekväm med frågan, för vad betyder den egentligen? Vad är lycka? När man postar gulliga inlägg i sociala medier för att man är så sprickfärdig av, eh lycka? Går med pirr i magen och rosa moln kring huvudet? För är det inte så ett lyckligt liv förväntas vara enligt våra outtalade principer? Jag finner mig svaret skyldig, jag vet inte vad lycka innebär så jag kan inte svara på om jag är lycklig. Varför känns ett sådant svar som att jag därmed inte är lycklig? Antagligen för att jag är färgad av den där rosafärgade bilden med regnbågar och enhörningar, men går det ens att uppnå en sådan känsla utan att skjuta in en drog i blodomloppet? Eller är det cynikern i mig som gjort mig oförmögen att släppa enhörningarna över min mentala tröskel?

 

Kan det inte bara vara bra nog att känna sig trygg och tillfreds, att inte sakna något? För är det inte ofta så som är fallet - att de många människor som inte känner tillfredsställelse i sitt liv alltid saknar något på en sådan nivå att de låter det påverka dem och hur se ser på sin tillvaro. Folk saknar pengar, resor, en partner som inte gör ditten eller datten, den perfekta kroppen, ett arbete som är roligt, ett hem som är för stort eller för litet eller har fel gardiner. Kanske jag saknar en avsaknad av något? För ofta kan väl just avsaknaden skapa ett driv att faktiskt åstadkomma något, en förändring. Här finner jag mig kanske lite lam, eller kanske lat? Jag känner mig tillfreds med det jag har, accepterar det jag inte har istället för att göra något åt det. Det låter inget vidare, men det funkar för mig, för när jag väl vill så vet jag att jag kan ta tag i det - tror jag i varje fall.

 

Det fick bli mitt nyårsreflekterande. Vi firar hemma hos Christer vi två i lugn och ro, vilket passar mig väldigt bra. Apropå skuld skjuter jag undan sådan för hans eventuella önskan att ha ett firande med några fler än endast mig, men jag har inga vänner att bidra med och han har ytterst få som har sina etablerade traditioner på sitt håll. Vi har förberett med goda grejer att äta och troligtvis ett nytt försök med det mysiga "Under grove", samma skapare som "Wingspan".  Vi testade kort igår och för första gången var nog jag mer positiv än Christer.