Jag är i sommarstugan där invid Piteälven och den är ännu vår i det skick den var när den såldes med de gamla trägolven och  kylan i väggarna som liksom alltid var närvarande. Jag är vuxen, Lilltjejen är med mig och av de av drömmars ologiska sammelsurium mina combatstammisar Eva och Patrik med sina två barn. De har övernattat och fler personer är också där när jag uppenbarar mig genom den teleportering från ett scenario till ett annat som bara sker i drömmen.

Det eldas i järnkaminerna samt öppna spisen i köket där bordet är dukat för många. På övervåningen där min och min systers sängar stått invid var sin vägg står nu istället en dubbelsäng mitt för fönstret. Där har mina stammisar sovit. Förrådsutrymmet till höger med det sluttande taket, det blanka krokliknande lilla dörrhandtaget i dörren som mer är en övertapetserad och förstärkt masonitskiva. Det karakteristiska ljudet när den styva tapeten längs dess kant dras mot dess omslutande vägg när man öppnar döljer inte längre den gamla spjälsängen, byrån och allsköns spännande bråte, utan ett litet badrum med en vattenklosett till höger och mulltoa längst in till vänster. Logiskt. Någon jag känner sitter där när jag kommer in, minns inte vem men ber glatt om ursäkt och drar tillbaka huvudet genom den låga öppningen.

Det vankas fest. Släktingar och bekanta jag inte känner igen anländer och alkoholen flödar. Jag glider runt mer som en åskådare och undrar om jag kan börja ta hand om disken vid den lilla diskbänken. Att ha stor fest utan diskmaskin har uppenbarligen inte utgjort ett hinder. Minnesfragment av Lilltjejen, eller är det kanske någon annans barn som springer genom åkern som frodas av midjehögt sädesslag. Verkar inte vara korn som det brukade vara.

Jag kikar in i gästrummet med sina blottade timmerväggar och ser en okänd kvinna och man som ertappat drar på sig kläderna. Deras hår är ljusa och ansikten tomma, uttrycker otillfredsställelse och besvikelse över misslyckandet att uppnå outtalade förväntningar genom ett känslolöst famntag.

Jag är tillbaka i mitt barndoms sovrum och ser att några ligger i dubbelsängen, halvt dolda under stökiga täcken. De ligger med kropparna vända mot varandra, bildar ett upp och nedvänt v med huvudena nära i dess topp. Jag drar undan täcket och ser att det är mamma och pappa. De är inte arga, de är inte synbart fulla, de säger inget utan ligger bara och tittar på varandra. Jag är återigen bara en åskådare, de tar ingen notis om mig och när överraskningen går ur mig ser jag att de verkligen ser på varandra. Så där som man gör när man älskar någon, med glitter i ögonen, leendet smygande i mungiporna och man ser, tar in varandra och som jag aldrig någonsin sett dom göra. 

Mina tårar kommer och som det barn jag förvandlats till kryper jag upp mellan dom och gråter, fulgråter som jag bara kan i mina drömmar tills jag vaknar med den enda tåren glidande ned mot min tinning.

Det behövs ingen diplomerad navelskådare för att finna budskapet där inte. Dags att kliva upp.