Berörd blev jag också när jag fick en present igen av Hana och Annica, mina fina stammisar i Majorna efter morgonens pass. De är så himla gulliga! 

Nu satt koreografin nästan felfritt och jäklar i min låda vad jobbig den är. 

Så skönt slut i kroppen och glad över min gåva  kommer jsg på mig själv att le när jag drar på mig min tröja som jag fick av mitt gamla team. Jag har svårt att ta emot gåvor men alla gläds av uppskattning så jag måste komma ihåg att själv visa och uttrycka uppskattning för de jag har omkring mig. 

På jobbet är feedback ett av våra prioriterade fokusområden nästa år så ska verkligen försöka anamma det.

Hämtade min Lilltjej därefter och så lade vi färdigt det andra pusslet. När Christer anslutit blev det en lugn och mysig kväll före dopparedan med dekoration av pepparkakor, middag, spel och film. Nu ligger jag här och väntar på att min avkomma ska somna. Hon vill ha sitt dragna snöre som vanligt och strumpan ska fyllas. C tycker hon är för gammal men hon är ju bara tolv? Jag minns inte när mina föräldrar slutade men känns som det var när jag flyttade hemifrån som artonåring! Det var en mysig tradition vi hade tycker jag, en rolig början på julafton med min syster innan alkoholen och bråken tog över.

Jag hoppas det är något som Ronja tar med sig till sina barn en dag, snöret alltså…