Eftersom jag trivs så bra med jobbet nuförtiden är det sällan jag verkligen längtat till fredag och helg, men efter denna intensiva vecka stämmer jag in i Thank God Its Friday-kören. Från skön semester till PI planering med vad det innebär i förberedelser och genomförande. Ändå är det ju inte jag som sitter i tekniska diskussioner för att lösa ut beroenden eller risker med alla de produktteam vi som back-end system är integrerade med. Jag faciliterar, sammanför, stämmer av, ser till att rätt personer hittar varandra och teamen kommer framåt.

Lilltjejen gjorde illa foten på tisdagens idrott så kunde inte vara med på kvällens gymnastik och snöstormen som vräkte in igår ställde in fotbollsträningen. Maratonlångt styrelsemöte på tisdagskvällen och undertecknad har således suttit ned den billiga stolsdynan från Ikea tills den nu känns lika dämpande som cement. Två halvtimmes rörlighetspass och tisdagens tabata är allt vilket fått min kropp att bokstavligen talat skrika efter aktivitet. Armarna värkte igår så jag fick panik-göra armhävningar för att dämpa det värsta innan jag gick och lade mig. Efter jag klickat ut från dagens sista Teamsmöte bytte jag om och stack ut och sprang. Tröga ben och oengagerad kropp undrade vad som pågick efter veckans komaläge och vägrade erkänna sin lycka. Som tack fick jag ett värkande knä.

 

Lilltjejen har kommit hem från skolan med två kompisar som ska sova över. Jag har verkligen inte varit den mest underhållande mamman denna veckans kvällar, urlakad i soffan framför Hela Sverige bakar - junior så skönt att kompisarna nu kan underhålla henne. Jag behöver bara utfodra och serva fredagsmyset. Däremellan är det horisontalläge som gäller.