Det var som sagt lite vanskligt med vindarna, men efter lite diskussioner mellan sig kring metrologernas rapporter och uppsläppta väderballonger beslöt de sig för att prova en startplats utanför Skepplanda.

De två ballongekipagen och diverse följebilar brummaden inåt landet och hamnade i en hage som lägligt nog var tom.

 

Hela upplevelsen blev extra rolig eftersom vi passagerare fick vara med i hela proceduren, dvs lasta av, packa upp, montera och fylla ballongen, för att sedan vid landningen också packa ihop och lasta på alltsammans igen.

När brännare och gas monterats och kopplats lades korgen på sidan och ballongen fästes. Några placerades vid ballongens topp med uppdraget att hålla den nere så mycket som möjligt under fyllnadsproceduren. Jag och en till fick hålla upp öppningen och två andra uppdraget att rikta fläktarna för att första fylla ballongen med kalluft. När tillräckligt var i startade piloten brännaren med sådant dån att jag hoppade högt! Var jag inte varm innan av att stå och slita i öppningen så blev jag det definitivt medan brännaren tog över fyllandet.

 

Sedan gick det rätt snabbt och plötsligt fick man hoppa i korgen för att hålla den nere så alla kunde komma tillbaka och hoppa i. Mer gas och så lättade vi! Vi fick alla mössor för att skydda mot värmen från brännaren. Tyget närmast brännaren är gjort av detsamma som racingförares underställ, det tålde ett rejält antal grader som jag nu inte minns. Den andra ballongen kom iväg före men väntade in oss genom att gå ner och lågsniffa lite.

Hela uppstigningen gick så pass fort och ens fokus var på att bara uppleva så jag hann aldrig bli förskräckt. Det var bara coolt! Visst snuddade tankar under flygningen som: "Tänk om botten går ur?" Eller föreställningen att falla från den höjden, men det fladdrade bort för den fantastiska stillheten mellan brännarens dån då vi bara gled fram med vinden. Omkring tre- och fyrahundra meters höjd var vi ungefär och gled fram i dryga trettio kilometer i timmen. Genom att flyga högre eller lägre höll piloterna de två ballongerna tillsammans.

 

När det blev dags för landning tog vår pilot sikte på en plöjd åker och vi dunsade ner innan han ångrade sig och vi steg upp igen över intilliggande bondgård, lämnade en liten grop efter korgens kant. Han hade upptäckt en stolpe liknande lyktstolpe i trä i änden av fältet som han inte ville riskera att ballongen fastnade i.

På andra sidan gården var en väg och så ännu ett fält där hö var skördat och lagt i prydliga rader i väntan på ensilagepaketering. Där dunsade vi ner istället och drog till pilotens bekymran en fåra i de fina hölängderna. Det var dock snabbt ihopsamlat av oss igen när vi väl fått kliva ur. Den andra ballongen gick ner strax innan vägen och gled lugnt och fin över den innan de placerades på dess andra sida så ballongen inte skulle hamna över vägbanan. Måsta ha varit en syn att som bilist se en luftballong glida en decimeter över vägbanan!

En av följebilarna som snabbt var på plats svängde in till gården och underrättade markägaren. En del kan visst bli lite kinkiga över oväntat besök men denna tyckte det bara var kul och svor mest åt alla hans träd runt huset som medfört att han missat vår ankomst.

Medan mörkret snabbt föll packade vi ihop ballong och utrustning och sedan var det dags för högtidlig ceremoni! Traditionen gäller att den plats man landar på blir man markgreve/markgrevinna över. Så med champagne döptes vi alla, erhöll intyg för just detta och bjöds sedan på resterande champagn i glas följt av kaffe/te/juice, smörgås och naturligtvis - ballongformade pepparkakor!

Så lite frusna efter att inte längre värmas av brännaren, och fuktiga i håret efter champagnedopet fick vi lift tillbaka till samlingspunkten i Delsjön för att gasa hem och tacka snälla Anna och Ida för barnvakthjälpen!

Visst kändes det lite synd att vädret inte tillät att vi kunde flyga över stan, men själva upplevelsen i sig var ändå obetalbar. Kan helt klart tänka mig att göra det igen!