Egenhändigt pressad blodapelsinjuice kan onekligen vara mödan lönt ibland!

Okej, jag suger i Wordfeud men jag måste ju få en chans att komma in i andra andningen ok?
Däremot suger iFån desto mer! Snacka om användarovänlighet och ett val jag visste jag skulle ångra. Jag är så dum att det nästan gör ont! Bara en sådan sak som att få över alla kontakter från sim-kortet? Finns det något enkelt sätt? Och varför går bara vissa av ikonerna att sätta i en mapp? Och så det där pillriga pickandet när man ska skriva! Äppelskit.

Johan och Ronja åker med Tomas och Monica i deras bil och de är nu på väg hem igen. Jag har bjudit in till middag när de kommer.
Jag vet faktiskt inte vad jag känner när det kommer till Johan nu. När jag inte tänker på honom och omständigheterna är det inga större problem, men det är nog en del under ytan ändå. Däremot känner jag just nu som att det för min del kvittar om han bor kvar här nästa vecka. Tvärtom kanske det bara underlättar för mig rent praktiskt, och då jag känslomässigt inte känner varken bu eller bä kan ju det praktiska vara nog. Jag skulle ju kunna "kicka ut" honom bara för att, som ett straff men jag ids nog helt enkelt inte.
Funderade lite när jag satt i Gulingen i förmiddags på alla dessa kriser av liknande sort som sker i familjer överallt. Där har ju jag det så mycket enklare nu i och med att Lilltjejen är för liten för att förstå och faktiskt klarar en veckas frånvaro av mig eller Johan utan större funderingar. Skulle vi bråka och skrika åt varandra hade hon nog känt av det, men där är vi ju inte just nu i alla fall.
Men tänk då de som har större barn och man som förälder naturligtvis vill skona dom så mycket det bara går? De måste ju upprätthålla en synligt fungerande relation hemma ändå, trots sprängande smärta, förtvivlan och okunskap om framtiden. Fast det är klart, så självklart är det ju faktiskt inte för alla föräldrar. Det bråkas, skriks och packas väskor för att försvinna mitt framför barnen i många hem också.

Jag vet och förstår att jag och Johan måste prata med varandra om detta, oavsett vilken väg jag än väljer att gå. Ja, det suger att det blir jag i slutändan det hänger på. Men just nu är min inställning till honom inte så känslolös som jag kanske tror ändå. Jag är helt enkelt så besviken och i total avsaknad av respekt att jag tyvärr kommer att påverkas i mitt sätt att bemöta honom. Ofrånkomligen lär jag kasta vebala nålar mot honom, medvetet vilja såra och kväsa och hur konstruktivt är det egentligen? Men det känns som det är något inte bara han utan även jag faktiskt får lov att ta. För att reda ut detta och förhoppningvis kunna föra en samlad dialog måste jag få ur mig denna besvikelse i verbala attacker. Barnsligt, eller bara mänskligt?