Nej, att vara hemma med barn är verkligen inte för mig, det har denna vecka brutalt påmint mig om. Kanske min uppfattning påverkats av den stress att samtidigt försöka arbeta, kanske har den påverkats av de nuvarande omständigheterna som inte heller precis främjat mitt arbete med anknytningen till Lilltjejen. Faktum är att jag bara vill bort. Så här sitter jag nu, omgiven av småbarnsfamiljer som lämnat hemmets röra för lite kvalitetstid i annan miljö. Det kunde ha varit vi, fast sannolikheten hade väl varit större att vi varit ute och cachat eller nåt, snöstormen till trots. Det var nästan så jag övervägde en promenad istället för det stimmiga köpcentret men dagen är ju inte slut ännu. En promenad med snöflingor som smälter i ansiktet kan vara en lisa för själen!
Imorgon efter combaten "flyttar" jag till min tillfälliga tillflyktsort. Jag vet faktiskt inte riktigt vad jag ska känna inför det. En del kanske skulle hävda att det motverkar eventuella möjligheter att lösa detta, en del kanske att det kan vara bra att komma ifrån och reda ut sina tankar. Jag vet faktiskt inte annat än att det ändå känns lite skönt att få komma bort och då är det den känslan jag låter styra.
Jag inser en annan sak med detta, att det är absolut första gången jag är iväg på egen hand, sover någon annanstans alldeles ensam sedan ... förra gången då jag fick reda på att han haft en annan. Kan det verkligen vara så?
En del sover borta på egen hand på grund av resor, besök hos släkt och vänner långt borta eller fester och "du kan lika gärna stanna här istället för att ta en taxi" osv. Jag sover borta för att min man svek mig.
En liten stunds självömkan och dyr "nougat-choklad-mousse"-skapelse (som var väldigt mäktig och vars bild denna skitapp inte kan ladda in) tycker jag faktiskt är ok.