...sitter jag här i mitt landskap och väntar på att klockan ska gå.
Johan har ännu inte ringt och meddelat att visningen är över, och det finns två sätt att tolka det:
1. Johan har i sin iver att få åka och se hockey, glömt bort att ringa mig.
2. Visningen är ännu inte slut, vilket borde vara positivt.

Vilket som, så tänkte jag ändå inte åka hem innan passet. Jag har en matlåda till som jag tänkte inta innan jag lämnar detta bygge för Kållered. Från fullbokat är det nu 12 lediga platser, så uppenbarligen härjar latmasken inte bara hos mig och Johan emellanåt. :o) Det ska bli kul att köra, men jag har en känsla av att min ork kommer att tryta! I vilket fall, så ser jag fram emot en varm skön bastu efteråt!

Sitter med poncho,  handledsvärmare och småöm svanskota. Började läsa mina gamla inlägg, och hoppade tillbaka ett år i tiden. Jag skrev verkligen inte mycket då! Det är ju faktiskt bara sedan juli mina inlägg praktiskt taget exploderade i antal. Tänk vad ett nytt jobb kan medföra!
Det är dock ofrånkomligt. Jag saknar skolan ibland. Jag kommer på situationer och saker och tänker: "Det här skulle vara kul att använda i en lektion!"
Sen kommer jag på att det var ju inte bara lektioner. Det var ju så mycket mer, vilket jag påminns om när jag läser det ena av de två ynka inläggen från mars månad. När jag läser känns det som det handlar om en annan person, samtidigt som jag så väl minns dagen då jag satt på skolans vind med tårarna forsande. Eller i gulingen på torgets parkering och Johan frågar hur jag mår, och tårarna börjar rinna igen. Hur jag gav upp, hur jag svek eleverna. Det var inte ens ett år sedan,  men känns så fjärran!

Så mycket som hänt sedan dess!

Men nu ska jag micra lite pasta med bacon och äpple. :o)

Ska hitta nummer 151 förresten...