Knivigt

Dagens skrivpuff:
Jag läser orden och hjärtat sjunker längre ned i magen ju längre ned i texten jag kommer. Läser igen. Och igen, märker inte att händerna börjar darra och magen förvandlas till en knut. Frågorna kommer. Hur länge? Hur ofta? Var? Varför? Väninnans ord lyser svart på vitt, obönhörligt och tiden kan inte dras tillbaka till ett lyckligt ovetande. Jag luskar reda på avsändarens telefonnummer, försätter henne i en knivig situation men lyckas övertala att jag inte hyser någon agg mot den andra, varför skulle jag det? Det är ju inte hon som gjort fel. Det är han, han som jag trodde älskade mig, som jag kommit att älska. Som har fått henne att älska också. Jag får hennes nummer och ringer direkt. Hon är rädd, för mig vilket jag på ett sätt förstår men ändå inte, men när jag fått henne att inse att jag inte ser någon skuld hos henne, att jag bara vill ha svar så pratar vi. Jag får veta mera, sådant som han senare först förnekar men erkänner när han förstår att jag redan har svaren från henne, och jag inser att jag mitt i all förtvivlan och vrede känner tacksamhet. Tacksamhet till väninnan som berättade, som lät mig få kontakt med den andra. Hur länge hade jag annars gått ovetande? Vilka lögner hade han kunnat presentera då?
År senare, ett nytt svek i annan form men lögnerna är kvar, att trots faktum se mig i ögonen och ljuga - igen. Denna gång undanröjs bevisen snabbt och kvar blir jag med mina föreställningar, mina tvivel och min desillusionerade tillvaro. Vi kommer aldrig riktigt tillbaka. Jag kommer aldrig riktigt tillbaka. 
 

Vändpunkten

Klickar mig tillbaka ett år i tiden och läser att det är ganska precis den tiden sedan jag gick in i min nya fas i livet. Första juli stod jag där med sushin för mig själv i det tomma köket. Sedan följde en månad med intensivt bärande, monterande och körande. Stängde dörren för sista gången till huset i Olofstorp och öppnade en ny i Balltorp. Lämnade det kända och på ett sätt trygga för något ovisst som var både skrämmande och spännande.

Månader innan dess fick jag beskedet att Anna-Karins cancer kommit tillbaka och man insåg någonstans att det var kört. När man befinner sig nära en sådan livskris är det ofrånkomligt att man ser över sin egen livssituation. Känslorna, vissheten som gnagt och tryckts undan kom obönhörligen upp i ett skärande ljus. Förtroendet fanns inte. Respekten saknades. Hur skulle jag reagera om han svek igen? Det obarmhärtiga svaret var att jag inte skulle bry mig – och vad skulle det säga om min egen självrespekt? Jag försökte föreställa mig oss två år fram i tiden, fem år och allt tog emot. Det gjorde ont av vad som kan likna ångest, och rädslan för att vara ensamstående vek undan för rädslan att bli bitter i ett äktenskap, kvarhållet av endast praktiska och kända orsaker. Det oöverstigliga hindret som bara det praktiska innebar var just ett hinder att ta sig över. Det gick inte att gå runt eller ignorera. Det var bara att ta tag i det, och när beslutet väl var fattat blev det ju så mycket enklare. Hus, sommarstuga, bilar, grejer var just materiella saker. Vad var mera värt – egentligen?

Hur många befinner sig egentligen kvar i sina äktenskap av rent praktiska orsaker? Att veta vad man har men inte vad man får. Att inte våga eller orka ta tag i det där hindret är förståerligt, framför allt när det är barn med i bilden. Samtidigt är det väl också ganska svårt att förstå varför man stannar kvar i något som inte ger något annat än just den praktiska tryggheten. Består inte livet av mer än så?

 

Anna-Karins dödsdom blev min vändpunkt, när jag insåg att jag inte kunde blunda längre – för min egen skull. Det hade nog skett ändå till slut, men nu blev det förr än senare. 

Nästa vecka är det begravning. Jag har beställt blommor och kort. Jag lade sista bidraget till vår insamling som då uppnådde jämna femtusen kronor till Svenska Djurambulansen. Letade lite dikter eller verser men kändes fel att återanvända något färdigt. Fick bli en egen.

 

"Orden är fattiga, känns futtiga och små,
men känslorna större än någon förmå.

Livet är skoningslöst och svårt att förstå,
varför den mest goda av oss ska slå.

Generositet, värme och omtanke är bara något av det man känner
bland alla oss som inte bara var kollegor utan också vänner.

För människa eller djur var din tanke alltid där,
nu saknas du av oss alla här.

Kollegorna på Volvo Cars och fd Guide”

 


Eftersvett

Intressanta namn en del sätter på sina båtar! Antar att det ligger en intressant historia bakom.

Axeln känns inte alls, vaden bättre men liten känning i skinkan. Bara fem pass kvar nu, häng i! Har (än så länge) bara ett vikariepass nästa vecka så får se om jag kanske kan hitta på något annat än träna? Hm.


Lite krämpor

Det var inte populärt att bli utkörda i regnet. Det strilade friskt på vägen till dagens vikariat i Majorna. 

Av någon anledning fick jag ont i vänster axel innan gårdagens pass i Lindholmen. Väl igång kunde jag knapp göra armbågarna ordentligt och resten av kvällen smärtade varje rörelse.
Inte mycket bättre denna morgon så helgarderade med kinatejp och liniment. Efteråt kände jag salvan bränna men tror tejpen räddade mig. Massa positiv feedback efteråt, så roligt! När man får höra att man inspirerar, lyfter någons dag, entusiasmerar, ja då kan man ju bara bli alldeles glad och lycklig!

Fick med Emilie på dagens selfie, skön tjej som bjuder på sig själv! 

Förutom axeln har jag också känningar i ena vaden. Som sagt, tanten är inte van vid denna träningsfrekvens!
Fler som bjuder på sig själva, majoriteten av gårdagens gäng i Lindholmen. Med motiveringen att bilderna skickas till Robert är de genast på att ställa upp, eller snarare hoppa upp, höhö!

vete tusan vad jag ska hitta på resten av dagen. Hade funderingar på bio men filmen jag ville se går ju inte längre, Skönheten och odjuret. Typiskt, men kanske finns på iMovies eller vad det heter. Vädret är sådär så kanske dra ut med fiskespöt en sväng? 



Sängläge

Gråkatter som följer mig till bilen på morgonen, och gråkatter som möter mig på parkeringen på kvällen och gråkatter kloss intill mig nu i sängen. Galna kattkvinnan är mitt andra namn.


Fick nya Tupperware-flaskor av Hannah idag, personligen levererade av en inköpare. De är så himla gulliga! Supersnällt, och fick dessutom en flaskborste, haha! Så nu har jag och Lilltjejen var sin sötis-flaska, wo-ho! Den förra jag fick har blivit ful i botten trots mina försök att få den ren.

Kändes faktiskt ok i kroppen vid dagens pass men däremot lite smärta i höger axel. Tant är inte van vid trettioelva combatpass på raken. 


Trötter

Sade jag något om tjuvstartat semesterläge på jobbet? Uppenbarligen grav feluppfattning när denna vecka varit galen på mötesfronten. Det är ju så här det brukar vara, alla vill få undan innan de försvinner. 

Det var minnesstund för Anna-Karin på jobbet idag men jag gick inte dit. Jag kände inte ett uns behov av att stå där och samsörja, se eller ta del av andras sorg. Eller handlar det (också) om att visa sin vördnad? Det gör man väl för de anhöriga? 

Antingen var jag bara generellt trött eller så börjar min 40-åriga lekamen bli sliten efter de dagliga combat-passen. Det var tungt i kroppen vid dagens i Lindholmen men gött gäng trots det fina vädret. Fick dom att ställa upp på en gruppbild att skicka till sin ordinarie plågoande, Robert.

Tänkte att jag skulle jobba lite men något jag, på gott och ont märkt under tiden på detta uppdrag, är hur markant jag sänkt kraven på mig själv. Jag som alltid försökt beta av inboxen så snabbt som möjligt, lägga en timme eller tre på kvällen och hoppa över lunchen för ett möte, bryr mig inte lika mycket längre. Istället för att drabbas av dåligt samvete och stress för att jag struntar göra det där "extra", har jag insett att det inte är värt det. Tyvärr är väl anledningen att jag inte värderar mitt jobb på samma sätt, det spelar liksom ingen roll om jag förvrider mig i mina försök att hinna eller fixa allt. Jag försökte och det gick inte. Det finns säkert andra sätt, men någonstans på vägen tappade jag självförtroendet och orken att försöka. Kanske kommer motivationen och viljan tillbaka, ibland blixtrar den till. Men inte tillräckligt för att jag ska se värdet i att öppna laptopen på kvällarna, inte denna dag i varje fall.

Istället ska jag hänga upp tvätten och sedan gå och lägga mig.


We-ho!

Jag passar på när jag nu kan - vikarierar. Hade en ambition att springa mera också men så blir det visst inte. Tycker det är synd att pass ställs in i brist på vikarier. Även om det är relativt tunt på golvet nu i semestertider är det ändock folk som vill köra. Lät mig övertalas att ta torsdag också...


Awesome!

Vet inte riktigt vad jag haft för mig inatt men vaknade med blåmärke i ögat... Ser läskigare ut än det är. 

Av någon anledning har jag lättare att fråga killar om de vill vara med på mina svett-selfies. Kanske också för att tjejer i allmänhet brukar vara kinkigare med att rödsvettiga ställa upp på bild.
I omklädningsrummet tidigare i veckan kommer en tjej in från gymmet, uppenbarligen färdigtränad. Går raka vägen fram till sitt skåp och sliter fram sin väska och duschar på sig parfym. Därefter kommer ögonfransböjare och mascara. När jag går är puderpenseln eller vad det nu heter i full gång över kinderna. Träningskläderna ännu på och inte en droppe svett. Jag vet ju ingenting men blir ändå lite ledsen. Känner hon sig nödgad att fixa till sig så för transportsträckan hem? Skulle hon ut på stan eller på fest eller något hade hon väl duschat där och då? I dessa fall vill jag nästan demonstrativt se än "naturligare" ut när jag lämnar gymmet. Det är ju det som är grejen, att endorfin-stinn med skön bastu och dusch i ryggen känna sig så fullkomligt awesome att man inte behöver kosmetika. Man mår så bra att man känner sig snyggast i världen!

Semestermode har börjat infinna sig på jobbet, och även om jag har två, tre(?) veckor kvar så smittar det. I vilket fall rätt skönt att det glesnat med möten...


Sista juni

Skriv inläggstext 

Min chef hade fått ovan men tyckte det passade synnerligen väl in på mig med. Fniss!


Avslutat juni månad med mötesmaraton och en mils promenad bortåt Sisjön vilket nu känns duktigt i benhinnorna. Gick genom Hills golfbana där några golfbilar tuffade runt. Jag hade ju en ambition att ta det gröna kortet detta år men ja, jag vet inte riktigt. Är ju visserligen inte för sent ännu men tja, antar att jag inte känt mig tillräckligt motiverad. Att gå arton hål är ju en bit har jag förstått men kan ändå inte låta bli att tycka det ser fånigt ut när vuxna och ungdomar rattar en sådan där bil. Äldre och andra med motiverade behov är väl en sak men ja. Fast man är väl där för att först och främst klappa till golfbollar och inte promenera. Att putta omkring sin golfbag på sådan där vagn ser också allmänt idiotiskt ut, men inser ju att det är enda alternativet till att sonika kånka omkring den på axeln. Nej, min inställning till denna "sport" är sannerligen inte den bästa, haha!

Näe, undrar om man skulle ta och äta lite mera "sallad"!


Såklart

Såklart man väntar till sista minuten. Och självklart springer man så ofta till banken så man har koll på vilka som hanterar kontanter! När nu det största växlingsbytet sker i vår historia, hur svårt kan det vara att sätta en lapp på dörren med en påminnelse att kontanthantering inte ombesörjs? Man blir ju SÅ lycklig att sitta i kö för att komma fram och få det beskedet. Grrrrrouargh!

Skulle gått till Liseberg istället...


Lite blandat

Hittade detta kollage från Lilltjejens sista dagisvecka. Självporträtt producerades på avslutningsdagen, vackert värre!

Och så Bror som lämnat vattnet i akvariet för kranen istället. 
Att folk börjar droppa av för semester märks, vilket är rätt skönt. Flänger mellan våra tre kontor och möten hit och dit. Omotiverad. 
Startat en insamling på jobbet till Anna-Karins minne. Valfritt bidrag till Svenska djurambulansen fram till begravningen då jag sammanställer allt. Hittills uppe i över tretusen!

Fick med en stammis på selfien när jag vikarierade i måndags för Rebecca. Hoppade in idag för Robert och så Rebecca igen imorgon. Fick till ett första löppass också sedan Varvet(!) Inte helt oväntat undrade kroppen vad som pågick och var inte särskilt hjälpsam. Skönt ändå att komma ut. Trött i ögat. Gonatt.


En midsommarhelg

Det känns så futtigt att skriva om mitt midsommarfirande i skuggan av Anna-Karins bortgång. Hade brutit mig loss från den sociala samvaron jag av Robert så generöst bjudits till, för att vandra Kuststigens yttersta del i Lysekil. Det blåste rejält, på det där sättet att man bitvis får streta och kämpa med balansen. Jag blev förälskad i västkusten där på klipporna för elva år sedan och känslan när jag stod där glömde jag aldrig riktigt varvid mitt val också föll på Stenungsund när jag som nyskolad lärare hade möjlighet att välja och vraka bland jobberbjudandena. Med vinden slitande i kläderna fick jag uppleva ödmjukheten och glädjen där ute igen, för att på vägen tillbaka abrupt påminnas om livets sårbarhet och skoningslösa orättvisa. Kontrasten blev extra smärtsam med solen från den klarblåa himlen över det outsägligt vackra landskapet. Samtidigt kunde jag knappast ha funnit en finare plats för att känna, minnas och gråta. Anna-Karin var introvert liksom mig men också så ofantligt sensitiv och osjälvisk. Att trots nedbrytande medicinering och dödsångest ändå måna och tänka på sin omgivning i den utsträckning hon gjorde. Men som hon gav fick hon också tillbaka - kärlek och omtanke strömmade från kollegor på jobbet via mig när man förstått att vi hade kontakt denna tid.
 
Kärlek var också något som också slog mig hos den familj jag fick förmånen att tillbringa min midsommar med. Föräldrarna till en av Roberts vänner och tillika combat-deltagare (vännen alltså om det på något sätt var tvetydligt), öppnade utan förbehåll sitt hem för mig när jag så i sista stund stod inför ett ensamt firande. Flera gånger under kvällen och efterföljande dag fick jag se och känna de starka band som fanns i denna familj och det berörde mig. Så mycket förbehållslös kärlek, så mycket skratt. Jag minns inga skratt med mina föräldrar, ingen glädje, respekt eller samhörighet dom emellan. Det berörde mig så pass att jag istället för att åka hem efter beskedet och krypa upp i soffhörnet för mig själv - fann mig stanna kvar och ta emot omtanken och bara vara utan att känna den vanligt förkommande besvärande och obekväma känslan.
 
Vädret var så som det för sann midsommar ska vara - regnigt och kallt, och undertecknad balanserade sin sociala överbelastning med att hjälpa till i köket. Inte helt oväntat blev det ju som redan nämt vackert väder, om än blåsigt till midsommardagen. Min ensamma vandring föregicks med en sväng genom centrala Lysekil där den traditionella raggarbilsträffen var på gång. När vi några timmar senare lämnade orten var köerna långa för att komma dit. Skulle tippa att några månaders samlade koldixid-utsläpp från en mindre stad släpptes ut där den dagen! Betydligt mer angenäm doft i det överraskande Kaprifol-fältet som jag senare stötte på längs leden. Fantastiskt!
Senaste jag åkte Lysekilsfärjan var med Niklas då jag hälsade på honom sommaren efter vår korta sejour på dataingenjörsutbildningen i Umeå. Mycket vatten har runnit under broarna sedan dess, vad som känns som en livstid. En livstid för vilken man ställer sig ödmjuk och tacksam trots de utmaningar man mött på vägen - som vi alla gör. 
Tack Maria med familj för det som så uppenbart var naturligt och självklart för er, fick bli ett minne som berör för mig.
 

Anna-Karin

Ingen mera smärta.

Ingen mera rädsla, ensamhet eller sorg.
Vila i frid.


En av mina svagheter...

Pappa brukade köpa den ursprungliga långa varianten på macken. Händer ibland att man ännu ser dom där vid kassan.



Varmt

En tur till Stora Amundön känns nu i skinnet. Bakat till dagiavslutningen imorgon och svettats ännu mer för en decimerad Frölundaskara. Sol och semester märks som vanligt i salarna. Fast igår var det väldigt välfyllt så kanske morgonpass är bättre än den tid de flesta tänder sina grillar...

Tänkte på en sak igår när vi åkte omkring bland pittoreska stugor och hus med stora terasser, trädgårdar och utemöbelsparader. På ett sätt såg det avundsvärt ut men samtidigt såg jag också allt jobb som krävs för att underhålla, för några få veckor att avnjuta - om vädret tillåter...


Roooligt!

Som prognosen utlovat blev det en riktigt varm och fin sommarlördag. Hade planer på att hitta någon klippa att avnjuta den på men när man fick erbjudande av Robert att dra på ett tjockt skinnställ istället var valet ganska enkelt. För en som skjutsats en sväng på moppe i högstadiet och några hundra meter bakpå Johans lätta mc var det en upplevelse att sitta bakpå denna och känna vinden slita i kläderna! Så. Jäkla. Kul! 

Jag känner ingen större frestelse att köra själv faktiskt då blotta tanken på hur liten markkontakt man faktiskt har, skulle få mig att fega ur i kurvorna. Är nog både cykeln och mig själv jag inte skulle lita på. Trodde också jag skulle finna det obehagligt att vara så oskyddad, blottad utan en bils skyddande skal och säkerhetsanordningar. Nope. 
Blev en tur inåt landet med stopp på Brostugans(?) café följt av lite mera snirkel snorkel och härlig fart till Lerum och avslappning i solen vid badsjön jag inte minns namnet på.
Himla tur jag inte dumpade mina gamla kängor från ordningsvaktstiden. Stod så sent som förra veckan och fann det onödigt att slänga dom i så bra skick - trots att de blivit stående i några år!

Skön avslutning med grillat och film. Rätt mör i kroppen av veckans pass som avslutas imorgon i vanlig ordning. 


Lovande dag

Jobb och träning i vanlig ordning och för oinspirerad att skriva om något annat. Releaseveckan närmar sig sitt slut, två

pass kvar och koreografin borde sitta. Lite sisådär vid gårdagens körning med Robert men ändock bättre än onsdagens med Sandra. Apropå oinspirerad så är några av låtarna i nya releasen väldigt mycket så tråkigt nog. Musiken - igen drar ned upplevelsen vilket är synd på en i övrigt hyfsad koreografi.

Prognosen utlovar sol och tjugogradig värme. Känns som man måste pallra sig ut då men får börja dagen med mina grymmingar i Majorna. Får se dock hur många som väljer vädret framför mig, hohoho!


Lördag och lite dessförinnan

Jag var nog i Lilltjejens ålder senast jag höll i en drake. Fick den aldrig upp i luften så undrar vem av oss som hade roligast idag. Åkte ut till Arendal där vindarna var tillräckliga för att få upp den hela linan. Jag vill ha en till, större!

Dagen började med fotbollsmatch i Frölunda. Tre mot tre, såvida inte ena laget leder med fyra mål, då får man plocka in en till, och två till - så kallat Fair play. Bra tänkt faktiskt. Och det är outsägligt gulligt när tränaren lyfter sina spelare över det halvmeterhöga nätet vid bytena eller spelarna själva plötsligt finner något intressant i gräset eller börjar hjula.

I torsdags spenderade vi en heldag i konsultföretaget biners nya lokaler på Lindholmen. Rätt trevligt läge där både regnsmatter och solsken hann träffa panoramafönstren innan vi var klara. Några saknas på fotot, vi är rätt många i gruppen nu. Avslutade med riktigt god middag på Cockoos nest tror jag det hette, på intilliggande Radisson blu. 

Eftersom vi nu är spridda på tre olika geografiska platser i stan och dessutom har platslösa kontor ses vi så gott som aldrig allihopa. Kändes därför riktigt bra att träffas en hel dag sådär. Lagom för mig.
Har förstått att det är Pride i helgen vilket förklarar regnbågsflaggorna överallt. Jag frågade Lilltjejen om hon visste vad de symboliserade innan jag tänkt ut något bra sätt att förklara sexuell läggning för en sexåring. Det fick bli en grovt förenklad version i form av att flaggan hyllar olikheter. På hennes gamla dagis hade en kompis en "mamma" och en "mammis", men när jag gav mig på ett försök till förklaring märkte jag att hon inte hängde med. För henne är det ju inget konstigt eller anmärkningsvärt, ofördärvad som hon ännu är av omvärldens värderingar och fördomar. Min fina tjej.
Nu blir det koreografiplugg. Snark.


Skaka rumpa!

Måndagskvällen ägnades åt förberedelser till Nationaldagen ute vid Tjolöholms slott. Barnens dag arrangerades med Lilltjejens favoriter Dolly Style och Sean Banan som dragplåster. Mycket folk, bra väder och bra arrangemang. Min Lilltjej är ju inte superliten längre så axlarna kändes rejält kan jag säga - men är tacksam att jag är såpass stark att jag faktiskt kan ha henne ännu därpå. Vi var ju några stycken som knäade där om man säger så...


Knödde oss till bättre platser (för mina axlar) till Sean Banans framträdande. Till skillnad från Dollystyle som bara körde sina låtar och drog till signerigsbordet, var han en riktig underhållare med mycket humor mellan sina låtar tillsammans med viktiga budskap om olikheter och tolerans.

Sedan är det väl få som inte finner hans låtar både medryckande och roliga.

När Lilltjejens affisch var signerad och kramen dokumenterad hade folkmängden tunnats ut såpass att hon hann med några varv i hoppborgsparken. En imponerande hoppborgshinderbana var frestande för morsan också men stod över - denna gång, men var väldigt nöjd ändå med denna dagen. Likaså hennes avkomma som nu ligger och snusar intill.



Tre grå

Jahopp, man får vara tacksam för en flik av täcket!



Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0