Värme. Vänner. Sol. Lek. Bubblor. Kärlek. Frisör. Mys.


Goskatter

Mötte detta mys imorse och blir så glad att jag kan ge Lilltjejen en uppväxt med husdjur. 

Har inte riktigt insett att det är kortvecka så kändes nästan lite snopet när man åkte hemåt. 
Lilltjejen fick, i varje fall med mig för första gången handla på egen hand. Just de där Extra-tuggummi är lite svåra att få tag på men har lokaliserat en mack där hon då fick gå in och betala på egen hand - med morsan diskret i bakgrunden. Kassören var supergullig och förstod med en liten blick från mig att det var hennes första gång. För det fick hon välja en klubba efteråt.
Man, eller i varje fall jag har ju i princip aldrig kontanter längre så känns bra att hon med sådana kan börja få ett begrepp om pengar och deras värde.


Nästan ok igen

Min duktiga Lilltjej snarkar i sin säng, tät i näsan av sin ändlösa förkylning. I morse var hon inte så pigg på eftermiddagens träning men med betydligt varmare temperatur och kompisarnas sällskap blev det spring ändå. Vi hann ett parti Kasta gris eller fyra innan set var dags. Rätt charmigt spel, och så enkelt.

Träningsvärken har nästan gett med sig tack och lov. Igår stolpade jag ned för trapporna och stönade som en nittioåring varje gång jag skulle resa eller sätta mig. Men nu längtar jag faktiskt efter att få springa igen.

Ola skickade en tatuering han tyckte passade mig. Klockren! Fattar verkligen inte hur koriander kan tilltala en del - den förstör ju bara med din tvättmedelsliknande smak, tar över fullständigt. Glömmer aldrig en lunch med Andreas där vi provade nåt nytt ställe med asiatiskt tema. Hela min tallrik var grön av denna rent ut sagt äckliga krydda. Helt oätbart! 

Hm, apropå Andreas var det evigheter sedan jag träffade honom - och då är vi ändå på samma arbetsplats. Japp, jag är fullkomligt värdelös på att hålla kontakten vare sig det är familj, nära eller mindre nära vänner. Har aldrig förstått de där som ringer sina vänner eller släkt var och varannan dag. Jag menar, vad kan man möjligtvis ha att prata om när man pratades vid dagen innan, och den dessförinnan? Förunderligt och antagligen lika obegripligt som för dom att förstå hur man med välbehag kan tillbringa en helg utan att säga ett enda ord till en annan människa. Alla är vi olika.


Oväntat!

Tipsades av Peder om så kallad kinatejp och sätt att applicera den för att stabilisera knät. Tänkte att väl inte kunde skada, köpte på vägen och kollade lite youtube innan jag testade. Kände inte av knäna - på hela loppet! Inte nu efteråt heller, helt otroligt! Jag är helt såld, heja kinatejp!

Det soliga vädret renderade därefter lite intressanta sollinjer men vad gör det? Var inställd på att linka mig igenom halva loppet men nu kunde jag faktiskt jogga (första halvan) och lufsa (sista) hela vägen. Så. Jäkla. Nöjd. Tredje året och synnerligen jämna tider, i år med 2.12, till och med min bästa om jag inte missminner mig - när jag var sämst förberedd! Man är ju lite sugen på att försöka komma under tvåtimmarsstrecket nästa gång.

Det är så himla roligt, att vara en del av alla som deltar. Hela spektrat av människor unga som gamla. Man springer om, man blir omsprungen, passerar dånande hårdrocksband och dragspelsklubbar. Dagen började oroväckande varmt, men till vår start gick solen i moln, stannade där och temperaturen sjönk till perfekta löpargrader. En ganska rejäl vind bidrog också till att svalka av medan skyddade passager blev bastuliknande - få som tur var.

I målfållan slussas man snabbt vidare, böjer sig stelt ned och drar av det blodiga kardborrebandet till chipet. Kände det skava så där lite smått hela loppet och såg att jag inte var den enda som skulle haft längre strumpor. Förutom den grymt tillfredsställande medaljen fick jag en gigantisk banan. Obscent stor.


Imponeras som vanligt av det logistiska uppläggets smidiga planering, den oändliga raden bajamajor och de lika långa köerna till dessa innan start. 


Oj, dags att kliva upp! Kvartal om en timme där jag absolut inte kommer att köra med utan placera mig vid någon vägg. Knäna må kännas ok vad jag vet men benen värker infernaliskt bara där jag nu ligger!


Uppladdning?

Japp, årets modell är diskret mörkblå, betydligt tråkigare än de två tidigare versionerna jag dragit på mig. Betydligt sämre tid kommer jag också att få detta år med sämsta förberedelserna och därmed klena knän. Om dom överlever detta har jag om inte annat blivit mer motiverad att prestera bättre nästa år.


Kanske inte så smart att köra ett combatpass dagen innan men hade för avsikt att löka lite lagom som deltagare i periferin. Fast det örat ville ju inte Robert lyssna på utan jag fick istället hänga med vid hans sida så gott jag kunde till hans mix och ta över micken till två grymma power-låtar. Då var det svårt att hålla igen!
I värsta fall kan man ju alltid gå runt...


Dåligt förberedd

Prånglade ihop drygt åtta kilometer igår morse då jag kände att jag behövde några kilometer i benen innan lördag. Fick ont i BÅDA knäna mot slutet vilket resulterade i styltande ned för trapporna resten av dagen. Det är böjning av benen som gör förbenat ont och anledningen kan man bara spekulera i. Dock kan jag bara konstatera att förberedelserna varit allt annat än bra. Till de två tidigare åren tränade jag bra, detta år - inte alls särskilt bra. Och det är ju därför jag nu sitter här med ett vänsterknä som ännu gör ont. Känner inga problem med flåset, det är kroppen som inte håller.

Ska ändå göra ett försök på lördag, väl medveten om en orgie av självmedlidande resten av helgen (och följande vecka?). Kör med inställningen liksom första året - att jag i värsta fall alltid kan gå runt. Om inte annat känner jag mig nu mer taggad att vara bättre förberedd till nästa år!


Bra start

Blev jobb hela söndagskvällen och intensiv start på veckan. Känns ändå rätt ok trots de  numera rutinmässiga eskaleringarna och problem att ta tag i. Fick ett trevlig avslutning på dagen också med lite middag i skön sol med Ola. Testade Lagerhuset men burgaren jag tog till huvudrätt var verkligen ingen höjdare. Som tur var hade man en helt ok förrätt i alla fall.

Också grymt skönt med söndagens pass där jag nu mixat bort i princip alla ordinarie låtar, höhö!
På lördag är det dags för Göteborgsvarvet. Det kommer inte att bli lika skönt...


Hopp å studs

Robin Bengtsson, Dollystyle och Marcus&Martinus på hög volym samt tre småtjejer som sjunger med för fulla tyglar. Det är svårt att inte ryckas med, leendet bryter fram och jag stämmer in i kören. Har tagit med mig trion till AirHop och sitter nu och pickar ackompanjerad av skrik och stoj. Undrar om de har vuxenkvällar?

Fick besked i veckan att alla tre hamnar i samma klass till hösten vilket känns bra. Tre brukar ju vara knepigt för tjejer men dessa funkar jättebra ihop, har ännu aldrig hört att de blivit osams.
Man undrar vilka barndomskamrater som kommer att hänga med i framtiden. Kommer hon att få den där livslånga vänskapen med någon eller några? Just nu sitter jag här glad och tacksam för att hon har så många vänner, att hon har någon att leka med, som vill leka med henne. Hjärtat krymper vid tanken på alla de som saknar detta.


Äntligen fredag

Jag brukar sällan känna det klassiska "Äntligen fredag" eftersom jag allt som oftast trivts så bra på jobbet. Denna fredag kändes det dock applicerbart. Fin avslutning iaf med värmen som kom tillbaka utomhus och en liten bukett högtidligt överlämnad av min fina Lilltjej.

Pratade med min chef, så skönt att vi har så bra relation att jag kan vara öppen och ärlig. Det kanske kan formuleras på snyggare sätt, typ "Jag kan inte arbeta under dessa förutsättningar". Jag kan vara bra på att ordvränga men inte när jag är upprörd. Å andra sidan kan det ju inte misstolkas när man går rakt på med "Jag vill inte vara kvar här"! Fick hans fulla uppmärksamhet direkt kan jag säga och han hanterade det bra som alltid vilket också anledningen till att man vågar vara öppen.
Inte så mötestätt idag tack och lov så kunde fokusera på det galna mailflödet innan fredagsmys i soffan med "Trolls" och "Sing". Ok, betade av några mail till innan sluttexterna.

Kände mig duktig som satt kvar och småpratade lite med grannen och tillika mamman till en dagiskompis medan våra avkommor sprang runt på lekplatsen. Artigt nonsensprat om det gemensamma vi har - barn där hon kom in på att hennes två är och varit väldigt trotsiga, och av hennes sätt att säga det riktigt jobbigt jäkla trotsiga. Nästan pinsamt men också med en fånig belåtenhet beskriver jag hur otroligt lätt min Lilltjej varit hittills. Och för att man inte ska uppfattas som skrytsam, lägger man till "Det kommer till tonåren istället, hehee."
Tja, om det funkar på det sättet har jag riktigt, riktigt förjäkliga år att se fram emot när tiden är an!
Visst kan hon testa, gnälla och bli arg, men aldrig någonsin de där utbrotten som man fruktade vid hämtning på dagis, vid godishyllan i butiken, när det var fel strumpor, läggdags eller maten inte dög. Glad, kärleksfull och omtänksam, min fina älskade Lilltjej. Vad har jag gjort för att förtjäna en så fin liten unge? När de gräsliga tonåren kommer får jag försöka tänka tillbaka på dessa år då hon gick så tvärt emot allt det jag fruktade inför just småbarnstiden. 


Upp och ned, ned och upp - grisen gal i granens topp.

Jag hatar mitt jobb. Ja, just nu gör jag faktiskt det. Ganska intressant med tanke på att jag häromdagen tyckte det var, kanske inte fantastiskt men riktigt, tja, kul. Det kändes bra. Det kändes givande, som att jag åstadkom något, bidrog. Det är mycket på det sättet det varit senaste tiden. Upp och ner. Höga toppar och bråddjupa klyftor, mindre kullar och smärre dalar. Jag antar att det är ganska vanligt, rent av förväntat. Det kan inte vara tipp-topp hela tiden för hur skulle man kunna uppskatta fullkomligt utan kontrasterna? Eller är det bara vad den som härdar ut försöker intala sig för att just - härda ut? Finns det människor som faktiskt finner sitt arbete hundraprocentigt roligt, givande, belönande varenda dag? Verkligen?

Okej, förlåt, hata är ett starkt ord som fröknarna replikerade över broccolin i matsalen. Ogillar starkt,

jag ogillar starkt

mitt arbete just nu. Många olika faktorer men en huvudsaklig som är svår att rå på. Vad gör man då? Gillar läget eller gör något åt det. Två val och att göra något känns ju förnuftigt. Då följer två ytterligare alternativ, göra det enkelt eller göra det besvärligt. Besvärligt skulle ju kunna bli bra men frågan är om det är värt det. Enkelt känns fegt men varför det egentligen? Varför harva på med något som känns tvivelaktigt gällande utdelning? Det har försökts i många år av andra före mig så varför skulle jag lyckas? De höga ambitionerna, förtröstan och kämparandan har malts ned. Stunderna av engagerad entusiasm har förtagits av de ständigt återkommande bakslagen av olika storlek. Man ser ingen förändring, man ser ingen ljusning. Man kan inte göra samma saker hela tiden och föränta sig ett annat resultat men hinner aldrig få fram de där alternativa sakerna. Det är frustrerande och förtar engagemanget. Viljan byts ut till hopplöshet. Ambitionen övergår till likgiltighet. 

Jag har haft denna roll över ett år nu. Passerat den tid alla mina föregångare uppnådde. Varför trodde jag att jag skulle kunna göra något annorlunda? Eller nej, jag har aldrig riktigt vetat vad som väntat sedan jag i egenskap av pedagog helt abrupt bytte arbetsgivare, sektor och målgrupp. Det har blivit vad det har blivit och alltid riktigt bra. Utmanande - rejält. Frustrerande och dränerande - absolut. Men också så givande att det varit värt den där oron och stressen. Det fanns en balans där det positiva vägde över. Här ligger man oftast på minus och det positiva hinner aldrig väga upp ordentligt, komma ikapp.Så jag trodde aldrig att jag skulle göra något annorlunda, att jag skulle komma in och göra någon skillnad. Jag trodde inte det skulle behövas. Nu har jag varit här över ett år. Inkörningstiden är fler än så men tillräckligt har jag nu på fötterna för att inse och förstå att saker behöver göras annorlunda, måste göras annorlunda. Frågan är om jag har viljan och engagemanget att göra det.

Ibland blixtrar den till, känslan av att:

Nej nu djävlar!

 Men så kommer alla de där stora och små sakerna, de där krokarna som flyger upp och griper tag och tvingar en ned till jorden igen för att ta tag i det nödvändiga, det oupphörliga maskineriet som måste underhållas, säkras och följas upp. 

Tja, det hjälper ju föga att gnälla i varje fall men det lättar lite på ångan. Det är torsdag. En vecka som bjudit på rejäla toppar och dalar är snart till sin ände. Gristrött. Klockan är nio och jag ska stupa i säng.


P1

Vaknade i ottan och fann det lika väl att kliva upp, packade väskan och drog ut till Stora Amundön. Lördagen avnjöt jag sommarvärmen och solen där ute men denna morgon blev det betydligt kyligare. Blev fiske istället som inte gav någon annan utdelning än fridfullheten i de vackra omgivningarna. Det är ju i och för sig inte så illa.

Som vanligt börjar det glesna på passen, och idag var det för första gången fler killar än tjejer! Om jag inte missminner mig hela åtta stycken, och då saknades några av de manliga stammisarna också. 

Suttit några timmar nu med en P1-incident. Inte mycket jag kan göra än vara besvärligt frågvis...


Maj

Det var V40-karavan till tvätten idag, höhö.

Efter ett isande kallt avslut på april introducerades maj med nästintill sommarvärme. Riktigt skönt!
Vilar i soffan efter mitt första riktiga löparpass på flera veckor. Kändes förvånansvärt bra faktiskt även om det nu är trötta och stela ben. Gråkatterna höll mig sällskap när jag pustade efter målgång. De är betydligt piggare på att gå ut nu...

Trots solsken var det som sagt rejält kallt när Hannah var här. Vi, eller snarare jag åkte mig ordentligt illamående på Liseberg, trots att vi undvek snurrgrejerna och bara inriktade oss på berg- och dalbanorna. Tja, förutom Kållerado eller vad den nu heter. Då var det riktigt kört. Tråkigt att jag knappt tål något, känner nu till och med av berg- och dalbanorna, men kände mig nöjd som vågade åka Atmosfear!

Självklart blev det köttbullstillverkning och lite kortare vandringar på Marstrand och Särö. Hon fick även uppleva svensk Valborg med en hederlig majbrasa som jag letade fram ute i Torslanda. Mycket folk!

Måndagskvällen fick jag följa med på middag till Hannahs före detta kollega och vän. Hans fru hade lagat vietnamesiskt, jättegott! Tror det hette pho(?)

Känns skönt att energin börjar komma tillbaka, att känna igen sig själv. Lite småsnuvig ännu men kropp och knopp känns hyfsat bra i alla fall. 


Trötter

Snacka om segt kvarhäng av förkylningen. Helt avslagen hela veckan, trött så in i bomben att det varit sängen direkt efter Lilltjejen somnat. Varit på jobbet hela veckan utan att ha snorat eller hostat allt för hysteriskt. Presterat hyfsat men väl hemma helt slut som sagt. 

Imorgon kommer Hannah på besök till tisdag så får försöka hitta på lite grejer att göra. Vete tusan vad men får hoppas på bra väder i alla fall så vi kan vandra lite. Jobbigt att inte ha någon energi. Göteborgsvarvet om tre veckor...ha!


Typ tillbaka

Vet inte riktigt vad jag åkte på men har aldrig någonsin haft feber mer än en dag. Nu blev det fem, fullkomligt utslagen. Ryggen värkte värst, såpass att jag fick hitta alternativa ställningar att vila i. Framstupa över köksbordet var en. Golvet med benen i soffan en annan. Knästående över soffan ytterligare en. Favoriten var nog ändå köksbordet, med knäna på en stol.

Föreställ er synen av en stönande kallsvettig varelse omsvept av täcke liggandes halvvägs över ett matbord!
Vilken underbar lättnad när febern så släppte. Kändes som energin flödade tillbaka! Vad gör Linda då? Jo, plockar fram dammsugaren förstås. Flåsade som en hund och svettades som en gris efteråt så var kanske inte smartaste draget. Likaså föreningens vårstädning idag. Jag snorar, hostar och har energi som en trasa men kände inte att jag kunde skolka.
Jag och en pensionär med ryggproblem fick i uppgift att vända sanden i lekplatsens sandlåda.

I vanliga fall hade jag tyckt det varit en rolig uppgift och måste säga att det gick förhållandevis bra ändå. Vi flåsade och pustade oss igenom den. Han med frekventa pauser och jag mekaniskt små bitar i taget. Mot slutet flimrade det framför ögonen, mådde lätt illa och darrade i hela kroppen. Feberdieten på Ipren och juice ger inga energidepåer precis.

Känns surt att inte kunna köra mina pass i Frölunda och Majorna men till och med jag inser mina begränsningar ibland! Dessutom vore det rätt pinsamt att dö framför deltagarna.

Så, tja det blev en vecka där man vid Iprenets verkan orkade kolla på tv. Därutöver har man sovit eller praktiserat udda ställningar i olika rum. "Planet Earth" är bra. Dokumentärer om kidnappade flickor också. Fy sjutton.
Zombiefilmer borde passat bättre då jag lätt hade platsat i deras gäng. Bortsett dieten.

Bror har inga problem att sova var som helst. På kanten till tv-bänken funkar tydligen, med rumpan halvvägs utanför. En halv soffa att tillgå, fåtölj, stor säng, mjuka mattor, nejdå, jag klämmer mig ned här intill Nintendot där jag knappt ens får plats!



Typ

Jupp, åkte på feber och elände jag med lagom till hemkomsten. Däckad igår med den sedvanliga värken överallt som omintetgör möjligheten att ligga stilla. Man hör sig själv stöna och ser armarna vifta planlöst i luften samtidigt som man rullar fram och tillbaka, fram och tillbaka. Man får bortse från idiotin och köra all in vad gäller lindring.

Några Ipren senare kunde jag inta lite pizza som Johan och Lilltjejen var snälla och levererade. 
Idag är jag ungefär lika stark som en kattunge och tycker evinnerligt synd om mig själv. Halsen är ett sår och hostan drar rakblad därigenom. Någonsin hört något så eländigt?
Inte konstigt Lilltjejen knappt petat i sin mat i Sholm när man själv pulat i sig lite yoghurt och kvarts pizza. Hon var varje fall vid gott mod hela resan men slocknade en stund på vägen hem. Hon är van långfärdsåkare nu, inga problem över huvudtaget.

Förkylningar till trots blev det ändå en tur till  Övre sjön (?) med ett par grannar. Kallt som sjutton men mysigt ändå. Kastade lite utan att få annat än bottennapp, grillade lite och fick premiärsmaka Krabbelurer(?) som Nina fixat. Riktigt mumsiga!

Blev också en lite sväng samt bio, Baby bossen i MoS.

Tror man var lite saknad av de grå ändå. De klättrar omkring och försöker lägga sig uppå eller kloss intill trots mina värklindrande rörelser. Det är ju ganska mysigt ändå att ha dom knökande på sig.

Kopplade in min mini-konsol också men orkade inte spela mycket. Besviken på att endast en kontroll följde med liksom att sladdarna var otroligt korta. Dessutom tycker jag att kontrollen svarar dåligt. Får koppla in min riktiga gammel-konsol och jämföra.


Sen nattning

Näe, inte de snyggaste macarons jag gjort precis. Choklad/Nutella-satsen blev dock bättre både vad gällde smak och utseende.

Lilltjejen har åkt på förkylning, totaltät lillnäsa och Otto har feber till och från. Men humören är det inget fel på i varje fall.

Syster fyllde ju år förra veckan så hade bland annat köpt den där mini-utgåvan av Nintendo 8-bitars. Dåligt nog bara en handkontroll men nostalgi på hög nivå och förundran över hur utvecklingen skett på trettio år. Syster gapade lika mycket som då medan isblocken flög i Ice Climber.


Snorkallt

Det är ju föga anmärkningsvärt men likväl komiskt att följa flödet över bron och ut till Torslanda. Volvobilar. Enbart. Hela modellregistret, och jag själv rattar ytterligare en i strömmen.


Ännu roligare var det dock att hämta upp mina fiskegrejer från förrådet. Nina tipsade om möjligheterna vid fint väder. Nu ser det ju inte ut att bli något vidare väder men utifall! Köpte ett lämpligare spö till Lilltjejen och hon ville genast ut och öva på kasttekniken - både igår och idag. Hoppas hon gillar det så vi kan dra på fiskeutflykter i sommar.

Utepremiär för fotbollsskolan denna dag. Sol men förrädiskt kallt. Huttrande stod vi föräldrar i snålblåsten och log åt våra små telningar. Alla på bollen, otroligt gulligt!

Imorgon drar vi till huvudstaden, Lilltjejen har längtat ända sedan i söndags. Har packat mer än två väskor! Allt för det förutspådda vintervädret. Vore ju perfekt när sommardäcken är på...


Aprilsöndag

Några av mina tidiga stammisar. Tyckte det såg lite roligt ut där de satt med sina mobiler. Hur fick vi väntetiden att gå innan dessa fanns?

Får nog påstå att koreografin sitter nu men jag får verkligen påminna mig själv att puscha deltagarna extra genom de låtar där musiken inte hjälper till för fem öre.
En kvinna testade passet för första gången. Premiärdeltagarna ser antingen jätteglada eller jätteallvarliga ut, med självdistans skrattande åt sig själva och sin kamp att hänga med eller strängt fokuserade på detsamma. Denna tillhörde de glada och efteråt kom hon fram och gav mig gav en ny form av feedback:
"-Du är så VACKER när du står där framme, och det ser så vackert ut när du rör dig!"
Lite glad blir man ofrånkomligen, men så mycket för sina försök att vara hård och cool fightinginspirerande ledare, haha!
Fast min stil är ju i och för sig mest att vara glad med positivt puschande. Men visst skriker och gapar jag en del också... 

Påskveckan står för dörren och Mölndslsrondellen ståtade med ett tjusigt ägg! Tycker det är så roligt hur den verkligen underhålls inför varje högtid. Tomte och klappar till jul, pumpor till Halloween och så jätteägg till påsk.

Fick äntligen tummen ur och besökte Droppen efter lördagens pass. Belönade mig med lite shopping efteråt. Bland annat nya skor våren till ära. Lilla Grå skulle påpassligt inspektera när jag dokumenterade.

Kortvecka för påsk som sagt. Drar till huvudstaden på onsdag. Blir det fint väder blir det visst grillning vid någon sjö där man tydligen kan fiska! Får fixa grejerna som inte använts på flera år och ett spö som Lilltjejen kan använda. Kan bli kul!



Sängläge

Så var sommarsulorna på lagom till en fredag med riktig vårkänning. En stor fågelskit som snygg touch dessutom. 

Hakade på Roberts pass efter jobbet och gästspelade lite. Var med som deltagare hos en annan igår och det var aptråkigt. Denna release har tyvärr många låtar som är jobbigt oinspirerande, en riktig utmaning att instruera med andra ord. Musiken är ju så himla viktig!

Ingen av oss var därefter särskilt pigga på att åka hem och försöka komponera någon middag så vi intog gemensam sådan på stan istället. Lamm, nöt, fågel och choklad och Linda var duktigt däst och trött.
Väl hemma sitter man på muggen och underhålls i vanlig ordning av brödernas slickfest.

Mera gott blev det också tidigare i veckan med Ola och Mikael. Inte smartaste draget att trycka i sig två tårtbitar under eftermiddagen men den var förbenat god! Därefter konstaterade vi att vi var jämnkassa i biljard... men kul var det!

Just det, AEM dokumenterade jag visst också, denna gång på Arken. Nya CEO:n verkar ju vettig men kräks lite i munnen när jag efteråt bevittnar en kvinna hoppa fram, entusiastiskt skaka hand och trumpeta 
"-That was so inspiring, SO inspiring!" Urk.

Har förstått av andra att det är mycket politik på vår arbetsplats men aldrig märkt av det själv. Så blir det antagligen när man avskärmar sig från den där arbetsplatssociala samvaron kring kaffeautomat, eftermiddagsfika (förmiddagsfika också för den delen) och luncher. Orka. Är det viktigt att ha koll på sådana grejer, jobb-politik? Se till att man har allierade och undviker tåtrampande. Orka igen. 


April

En deltagare sade att jag seglar upp som en favoritinstruktör vilket jag tycker är otroligt med tanke på dagens insats! Första gången jag instruerade nya releasen och koreografin satt ju inte riktigt som ett smäck precis...usch! Så går det när man plöjer "Arrow" stället för pluggar. Missade många övergångar och därför pre-cues vilket jag tycker är superviktigt. Imorgon får jag ny chans när jag vikarierar för Rebecca. Körde nya femman som jag gillar, och visst är den sjukt mycket lättare än ordinarie. Den är å andra sidan extrem.


Fått lite ärenden gjorda plus en present till mig själv. Denna helg har helt klart bjudit på vårkänningar. Påsken står om hörnet, inte klokt. Att hälsa på i Stockholm har så gott som blivit tradition nu. Nej, nu är det dags för bastu!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0