Fötterna på bordet

Fastnade i en av mina medhavda böcker så den planerade löpturen fick bli som den blev - direkt efter lunchbuffén. Trodde jag skulle få håll innan första kurvan men konstigt nog inte. Mysigt att sträcka på benen bland höstlöven med solen smygande genom träden. Nöjde mig med fem kilometer innan det var dags för den inbokade massagen. En liten kvinna i femtioårsåldern med "Ny på jobbet" på bröstet hälsade med ett sådant där handslag som liksom bara halkar ur. Bådade inte gott.
Hon gjorde säkert sitt bästa och det var ok men jag lämnade inte behandlingsbordet med den där mördbultade men befriande känslan i kroppen. Sedan är det ofrånkomligt att kvinnohänder helt enkelt känns mesiga. Nej, ska jag lägga mera pengar på en massage får jag hädanefter välja spa efter deras tillgång till manliga massörer. Trist men värt. Fattar faktiskt inte hur man kan vilja arbeta som massör. Man får ju liksom inte välja sina kunder och ser framför mig inoljade ryamattor och decimeterlager fett att knåda sig igenom. Brr!
 
Det är mycket mer folk på anläggningen än vid de tidigare tillfällen jag varit här. Pooltiderna är uppdelade och bokas för att fördela belastingen men ingen kontrollerar att föregående gäng faktiskt lämnar när deras tid är ute. Det dricks öl, skränas, ropas och flabbas. Jag lyckas faktiskt skärma av genom att uppslukas av boken igen och timmarna förflyter tills det är dags för middag.
Den unga servispersonalen upplever jag bättre än sist. Mer alerta, ödmjuka och tillmötesgående. Servitören Oskar ser uppriktigt bekymrad ut när jag efter förfrågan anser att köttet är segt. Tackar nej till någon åtgärd. Allt annat av de tre rätterna är väldigt bra. Fast jag har aldrig förstått meningen med att sätta blommor i mat. Ska man äta dom? Eller är det bara dekoration? Vågade inte chansa utan lät den möta samma öde som den obligatoriska örtkvisten på lunchrätterna - förpassas till tallrikskanten.
 
Ger den unge Oskar cred för att han hukar intill gästernas bord när han ska prata, istället för att och låta oss titta upp på honom. Han lyser upp och förklarar att syftet är just att komma ned på vår sittande nivå. Ser ut att knappt vara mer än tjugo år men visar inget av den trötta eller påklistrade servicerollen man ofta mött. Det finns hopp för mänskligheten ändå. Trots att han kallar mig "damen". Inget mera "fröken" alltså när man kommer upp mot fyrtio alltså. Fortsätter att iaktta människorna omkring mig så som jag brukar och tycker om att göra. Det är som vanligt bara par och något vänninegäng och så jag, som får lätt forskande ögonkast där jag sitter för mig själv. Två killar med elgitarr och pianosynth framför sådan där bakgrundsmusik och det tar ett tag för mig att inse att det är Astrid Lindgren låtar de framför. Och "Var är tummen?" och "Blinka lilla stjärna". Lite kul.
Föredrog ändå trubaduren som fick upp mina öron för "Utan dina andetag" på ett sätt att jag nästan blev gråtmild, eller pianisten som fick det att klia i mina sedan länge pensionerade pianofingrar. Får väl se vad de anlitar till nästa besök.
 
 
Det klicketi-klackar inte när jag går över stengolvet. Gissar helt förbehållslöst att min skorepertoar på det här stället inte riktigt ser ut som de andra kvinnliga gästernas. 
Känner mig lätt pömsig nu faktiskt. Börjar tröttna på den där elgitarrens plink. Lägga omkull sig i sängen känns onekligen lockande. Hotellakan, mmmmmm!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0