Ner och upp

Har inte hunnit känna efter dessa intensiva veckor och därför ändå tyckt det gått ganska bra. Visst, trött, förvirrad, stressad och allmänt mycket men väntat. Jag visste ju att det skulle bli ungefär så här. Men ändå inte. Imorse kom det kanske ikapp mig. Ni vet när man har den där känslan av att balansera på självbehärskningen och så kommer den där enkla frågan, "Hur mår du egentligen?" Och allt bara briserar?
Tydligen har jag befunnit mig närapå där då en snäll kommentar från min mentor nästan fick mig till tårar. Och senare vid mitt sista utvärderingssamtal med min nu före detta chef och vi tackade varandra för vår tid ihop höll jag också på att bryta ihop. Skör helt enkelt. 
Sedan var det bara att fokusera på mötena resten av dagen. Det sista kändes riktigt bra då jag sattes in i två aktiviteter på ett bra sätt med vår leverantör. Mina första grejer utan min företrädares sällskap. Därefter var det
dags för välbehövlig träning där EN stackars deltagare dök upp. Då jag fick ställa in förra veckan uppfattades det kanske som jag gjort slag i saken och faktiskt avslutat min klass. 
Jag skickade in tjejen som dök upp till GRIT-passet istället då hon var lite tveksam till att köra själv. Annars har jag  faktiskt kört pass med en eller två om de velat. Nu passade det mig dock ganska bra då jag istället kunde träna på nya koreografin. Körde en halvtimme och drog sedan på mig ett par gamla reservskor jag haft i min låda på anläggningen och körde en halvtimme på löpbandet. Senast jag körde band, förra vintern låg jag på 9,7 som högst i tempo. Nu körde jag visserligen bara en halvtimme men ångade på 11,7 - vilket maskinen översatte till 5,17-tempo om jag inte minns fel. Kändes grymt bra och så mycket lättare med band! Blir sugen på att flytta in löpträningen nu när det ändå börjar bli kallt och eländigt.
Funderade en stund på att köra styrketräning istället för bandet då jag faktiskt saknar den. Ryggen är bättre och tror helt klart att träningen bidrog till löpstyrka. Allt protesterade dock mot att gå in i gymmet själv. Jag behöver någon som säger vad jag ska göra och hur. 

Så en deppig dag slutade på mycket tillfredsställande sätt. Skönt. Dags att somna till combatkoreografin...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0