Lite då och då blossar uppmaningar om organdonationer och de där donationskorten upp. I mina tonår hade jag faktiskt ett sådant röd-grönt kort i plånboken där jag sade mig acceptera donation av min vackra lekamen. Nu har jag faktiskt inte det och har inte heller registrerat mig. Av någon anledning tar det faktiskt emot lite vid tanken på att just donera mina organ. Jag tror inte på liv efter döden och någon form av religiös motivering existerar inte över huvud taget för att jag skulle vilja behålla mitt fodral när jag gått hädan. Själ? Asch.

Tror det är tanken på att hamna på ett stålbord omringad av läkarstudenter som ligger bakom. Eller att min hjärna skivas upp i centimetertjocka skivor för närskådning eller panering. Ja, om jag nu ändå inte behöver kroppen sprollar det väl roll om studenter bakfulla på läkarsprit karvar i den men är helt enkelt så barnsligt inbilsk att jag inte vill ge dom det simpla nöjet. Jag vill att mina organ ska hjälpa någon. Inget låter väl så äckligt men tillfredsställande som de historier där Kalle Donatorssons hornhinnor hamnade hos Lisa, levern hos Kajsa, hjärtat hos Bert, en njure till Hans och den andra till My. Tunntarmen till Alex och lungorna till Eva. Kan man notera att man vägrar ge sina lungor till en rökare eller levern till en alkoholist? Det är ju faktiskt mina organ!

 

Det går säkert att specificera att ens organ endast ska gå till faktiska personer i behov av reservdel(ar) men har oansvarligt nog inte kollat upp det.

 

Bara därför har jag nu gjort (MOD) det och faktiskt registrerat (Socialstyrelsen) mig. Det gick ju att välja bort "annat medicinskt ändamål".