En stor nackdel jag upptäckt med att bli förälder. STOR nackdel. Skitjobbig sådan. Det är medkänslan för andra barn, för nu ser jag Lilltjejen i alla de svarta rubrikerna eller korta notiser som döljer så mycket mera. Och det gör fysiskt ont när jag hamnar i det spåret. Som det senaste där en tvååring glömdes kvar i bilen under en hel arbetsdag när det såklart skulle bli rena sommarvärmen. Jag föreställer mig hjälplösheten och hur oförstående lilla Ronja sitter där fastspänd och väntar, skriker och gråter. Det gör ont och gör mig illamående på en nivå jag aldrig tidigare varit med om där nästan tvångsmässigt behov av att skrika, sparka och slå bränner med tung gråt inombords. Och då måste jag ändå påstå att mitt synnerligen välanvända samvete torde vara härdat men icke för detta. Eller det kanske är just det faktum att jag gärna tar på mig skuld där jag egentligen ingen har. Jag får dåligt samvete för alla dessa oskyldiga barn som jag inte kan hjälpa, inte kan rädda eller skydda från osäkerhet och rädsla. Men framför allt känner jag mig in i barnen, just hur oskyldiga de är och beroende av oss vuxna. Jag läser om försvunna barn och kan knappt föreställa mig den fruktansvärda ovissheten hos föräldrarna men än värre föreställningarna om vad barnet kan ha råkat ut för. Hamnar jag framför sådana rubriker måste jag tvinga bort tankarna som släpps lös. Men många gånger kan jag ändå inte låta bli att klicka mig in och läsa eländet. Måste vara någon form av självplågeri där jag anser min medmänsklighet skyldig att ta del av andra människors oförstånd och ondska.

Det finns ju det där uttjatade uttrycket att "Du förstår när du själv får barn" och liksom övriga uttryck som "Du förstår när du bli äldre" och "Tiden läker alla sår men ärren består" kan jag bara hålla med också detta.

Är det så här för alla föräldrar? Just nivån som jag försöker distansera mig emot men ständigt misslyckas, den där fysiska smärtan?