Jag försökte ta nära så att dammet skulle synas. Jepp, det är samma flaska tre år senare! Flaskan som mötte oss på köksön när vi för första gången klev in genom dörren som ägare till huset. Det säger kanske en del om vinkonsumtionen i detta hushållet. Johan är ju ingen vinkonnässör precis och så jag som inte dricker alkohol över huvudtaget. 
Men så kom ändå dagen när vi öppnade den av förra ägerna så fina gesten. Någon speciell tilldragelse kanske? Njae, inte mer än att jag beslöt att följa receptet ordagrant och faktiskt pytsa i de där två decilitrarna rödvin som köttgrytan krävde! Johan som har färdigheten fick både öppna och smaka så den fortfarande var ok. Alla viner blir visst inte bättre med tiden har jag förstått. 

Ljudet av korken lär jag aldrig sluta förknippa med mammas smygande, men än värre var lukten. Tänk att något som kan  uppfattas som väldoftande och inbjudande av somliga bara känns äcklig och sorglig för andra?

Hur som helst så var det förra helgen. Veckorna bara flyger förbi i ett konstigt töcken som jag närmast skulle kunna beskriva en monoton filmserie med surrealistiska ögonblick av evighetspauser där jag betraktar mig själv med ömsom uppgivna, ömsom döda ögon. Jag betraktar den film som är mitt liv, oförmögen att pausa eller spola tillbaka och kommer på mig själv att tänka: "Jag vill inte vara här". Ibland hänger den kvar och gnager, vägrar låta sig tryckas ned under ett lock eller överröstas och ibland fladdrar den iväg lika snabbt och flyktigt som den kom.
Jag kommer på mig själv att fundera över om jag bryr mig om mig själv längre, en sådan där flyktig tanke som inte fladdrade vidare utan fastande där och då. Jag hade lämnat på dagis och ska svänga ut på Gråbovägen. Av någon anledning kör jag ut trots att jag på ett plan registrerat att jag inte har den marginal som vanligt trafikvett erfordrar. Bussen som jag väljer att ignorera blinkar åt mig och chauffören blänger. Jag höjer ena handen som en ursäkt men inser att jag inte bryr mig, att jag inte ens skäms eller blivit rädd. Och då kommer den där flyktiga men ändock klibbiga tanken: Jag hade inte brytt mig om bussen sopat mig av vägen.
Jag är inte suicidial, men jag började ofrånkomligen fundera över varför jag inte brydde mig. Är det därför jag ibland kan köra så respektlöst? Respektlöst för inte bara mina medtrafikanter utan också mig själv? Är det där jag har hamnat i min syn på mig själv i och med allt detta? Men det är så omedvetet att det kommer fram på detta sätt?
Längre eller mer än så tänkte jag faktiskt inte, knappt ens till Gunnilse. Och jag känner ingen oro eller behov av att gå djupare in på det heller. Bara en sådan sak som jag ändock fann så pass anmärkningsvärd att jag ville nedteckna den. Men nu när jag faktiskt gjort det är jag rädd att det kommer att uppfattas som mycket värre än det faktiskt är. Antar att det kan det bli så när man skriver öppet om sina tankar och ögonblick, men snälla, låt bli ok?

Vidare i veckan som gått. Trevliga extra pengar i form av jämställdhetsbonus! Får se om den går till någon restskatt eller faktisk ger lite plus när deklarationen är avklarad.

Vårt första möte ja, Tripsykologi heter det lilla stället uppe under taknocken mitt i stan. Johans psykolog var förstås med, men också ytterligare en för att "utjämna balansen" med ett par fräscha ögon eller kanske snarare öron. Det var inte alls någon dum idé vilket också föranledde att jag fick berätta min och vår bakgrund med egna ord. Så det talades om den första otroheten, den andra biten och så förstås hela tiden frågan hur jag kände. Hur Johan kände inför det jag berättade och hur jag kände och kände. Också frågan vad vi ville och varför vi var där. Hela tiden kom de fram till det där med kommunikation. Hur vi inte kommunicerat med varandra om det här, om otroheten, vid meningsskiljaktigheter över huvudtaget. Det där som man ju hela tiden vetat men varit oförmögen att ta tag i.
På onsdag ska vi dit igen. Efteråt ska jag köra combatrelease i Partille vilket kanske kan passa utomordentligt bra eller katastrofalt dåligt. Det återstår att se.


Nu hoppar jag några veckor tillbaka i tiden och den tävling som nu pågår mellan mig och Johan. Av någon anledning har de två blom- och växtdödarna fått för sig att odla egna kryddor, och för att verkligen se till att de inte glöms bort och dör den långdragna torkdöden så tävlar vi! Lite odefinierat om vad, men kanske bara så grundläggande som längsta överlevnaden. Mina skott var först ut i alla fall till Johans stora grämelse, men nu har hans vuxit inte bara ikapp utan också om. Vi har helt olika sorter, två var så jag skyller på att han tydligen prickade något snabbväxande.

Ingen har väl kunnat undgå att notera att jag  tycker om att basta. Jag gör det gärna och ofta! Men aldrig har jag därefter lagt mig spritt språngande i sängen och bara blundat och slappnat av! Så obeskrivligt skönt att bara ligga och känna värmen ånga ur min blottade hud! Varför har jag aldrig kommit på det förut?

Kunde ha degat ner mig i saccosäcken men ställde mig istället och bakade bullar! Det är ju något med den där doften som ökar välbefinnandet inom hemmets väggar, så också denna gång.
Utöver denna kvällsaktivitet har det storhandlats och promenerats men också pluggats lite combatlåtar. Vi är snoriga alla tre och lite halvdanna i ork, i alla fall de två föräldrarna.
Men combaten i torsdags gick ju bra så den ska nog gå bra imorgon också. Värre är det då istället med koreografin, förvirrad som jag ju brukar bli av att ha två i huvudet samtidigt.
Fick förresten ett oväntat men synnerligen trevligt besked från min konsultchef i veckan i form av ett rejält lönepåslag! Allt tack vare den positiva feedback de fått från min uppdragsgivare, så jag bara tackar och suger åt mig! Veckorna är som sagt intensiva men mycket roligare nu när jag börjar känna att jag befinner mig med näsan över ytan betydligt mer än jag gjorde tidigare. Fortfarande noll koll på många fronter, men jag tar det allt eftersom det kommer och vågar fråga mer nu än där i början då jag inte ens kunde formulera en fråga av allt ludd jag liksom skulle förstå.

Imorgon combat som sagt, sista av koreografi nummer 50. Nästa vecka blir det tre releaser och början på att nu ha tre klasser i veckan istället för två. We-ho!