Sitter med darrande underarmar och endorfiner i kroppen. Säger det än en gång: Träning är min terapi! Ett boxpass var precis vad jag behövde men min stackars partner kanske inte säger detsamma. Förhoppningsvis får jag med honom på något fler - när hans träningsvärk gått över låt säga lagom till april. Är så tacksam att han ställde upp åtmindstone en gång!

Och apropå tacksam är jag överväldigad av allt stöd som strömmar emot mig från alla håll och kanter! Kollegor, de få vänner jag har och läsare som inte ens känner mig! Erbjudande om boende, hjälp att hitta boende, kommentarer och tid för att lyssna. Jag är inte van vid det, inte alls! Och eftersom jag är som jag är knackar samvetet på dörren innan jag hunnit stänga. Jag kommer på mig själv att fundera på hur jag ska återgälda. Jag förstår inte all denna vänlighet som strömmar emot mig, för jag har ju inte gjort något för att förtjäna den!

Jag glömmer aldrig en incident i mellanstadiet där läraren (som man nu i efterhand inser var så att säga mindre bra), tvingade mig att säga vad "dick" betydde på svenska. Jag, den tysta blyga musen kände kinderna bränna medan jag med förtvivlat mod sade "penis" så oberört jag bara kunde. Blodet brusade i öronen så jag knappt kunde höra magisterns roade röst säga "-Jag hörde inte vad du sa".
En av de tuffa, populära tjejerna grep då in och sade upprört att jag faktiskt redan svarat, och jag minns hur förvånad jag blev. Varför var hon så snäll mot mig? Jag hade väl inte gjort något för henne?
Men det är väl det som kvalificeras in under den osjälviska snällheten. Eller? Jag tror till och med andra klasskamrater visade sina sympatier och jag minns hur jag i min anteckningsbok faktiskt skrev: "Varför är de så snälla mot mig? Varför?"

Det var en parentes. Jag diskuterade min snedvridna skamkänsla med en kollega (min sociala kompetens har definitivt ökat några pinnhål denna vecka!) som uttryckte att det inte var så dumt att lära sig att "falla fritt" ibland, och faktiskt inse att det finns människor där nere som tar emot. Det är liksom det som kallas vänner, medmänsklighet, socialt nätverk och som jag inte är van och absolut inte har några förväntningar på. Jag kan slå knut på mig själv för att hjälpa en annan, men får skamkänslor om någon gör detsamma för mig. Den där stoltheten jag så envist har i ryggmärgen är svår att ignorera!

Vad jag försöker få fram är hur jag ändå, trots mitt bakvända sätt att hantera det, verkligen uppskattar allt ert stöd! Stort som smått! Jag funderade länge på om jag faktiskt skulle skriva om detta, mycket just för den skam jag trots allt känner.
Men jag skrev för min egen del. Jag skrev för alla och ingen. Och jag berättade för de i min närhet. För att jag inte kan dölja det. För att jag inte har något att skämmas för.

Tack alla ni som finns och bryr er! Ni ger mig styrka, ni ger mig tillförsikt.

Linda