Uppstående ut jorden pressar de på underifrån. Vårt försök att kväsa ogräsbuskarna i form av att utestänga ljuset fungerade visst inte alls. Frågan är bara när vi verkligen ska ta tag i vår trädgård. Ibland undrar jag vad vi ska med trädgård till över huvudtaget när vi ändå så sällan nyttjar eller ens tar hand om den med annat än den nödvändiga gräsklippningen. Men när lilltjejen blir större lär den komma väl till nytta och glädje, för att fortsätta hoppas på gröna fingrar eller ambitiöst intresse från någon av föräldrarna är tämligen meningslöst. Kanske den dagen man går i pension eller nåt.

Inte ens några stackars blommor i en kruka (present såklart) klarar vi av att hålla vid liv! Vi vill båda ha en fin trädgård, tycker om blommor och kanske litet trädgårdsland. Men orkar vi fixa det då? Nope! Så då för vi istället en ojämn kamp mot ogräsbuskarna som bokstavligt talat växer oss över huvudet.

(Förlåt!)

Bara något bättre är vi på att hålla efter på insidan. Det nödvändigaste för att inte klassas som sanitär olägenhet.

Med lilltjejen på magen har jag dammsugat och plockat det värsta. Börjar tro att hon blivit selskadad av allt vårt bärande på henne i den. Armklena som vi är är det väldigt sällan som vi vaggar henne till sömns i våra moderliga eller faderliga armar. Den bördan har vi bokstavligt talat lagt på våra axlar och ryggar då selen övertagit. Och så allt vårt rännande efter cacher där hon fått sticka näsan lite väl nära stenar och mossor då vi i vår iver böjt oss för djupt ner, glömska av att vi har vårt kött och blod hängande två decimeter närmare marken än oss själva.
Men hon verkar ju gilla det, till den dagen vi faktiskt kör ner hennes näsa i stenblocket.
Jaha, se där ja. Det är jobbigt att städa. Den snygga frisyren är ett resultat av vatten och kam och inte vistelse i gårdagens stormvindar. Hennes hår visar samma vilja att tämjas som hennes mors.
De senaste två nätterna har hon sovit non-stop så pass att jag denna morgon högg henne så fort hon gläntat på ögonen för att få tömma mina sprängande tuttar! Är lur på att måndagsnattens kinkighet härrörde ur en halv kexchoklad som jag delade med Oo på kvällen. Det verkar så otroligt individuellt det där vad man kan äta och inte beträffande överföring och orsak till magont hos avkomman. En säger att mörk choklad gav deras telning (och föräldrarna) sömnlös natt, medan en annan hade precis tvärtom. När nu jordgubbarna så elakt står och frestar i butiker och gathörn vet jag faktiskt inte om jag vågar, för kinkig tjej är inte roligt. För beträffande de röda bären verkar så gott som alla överens: Jordgubbar ger magont! Snyft! Känns som jag ändå i alla fall vill prova och se hur vår lilltjej reagerar på det så vi vet, för man kan ju ha tur?

Skulle vilja påstå att jag är tillbaka på mitt utgångsläge viktmässigt men inte storleksmässigt. Fötterna ungefär en halv storlek större och något bredare över höfterna. Det sistnämnda har försatt mig i ett synnerligen i-landsfånigt trosproblem. Mitt gamla utbud som bestod till 99,9 procent av stringisar känns inte så behagliga mellan skinkorna längre (för detaljerat?). Mitt nya gravidutbud av hotpantsliknande modeller får jag ligga och sno tillbaka på sin plats varje gång jag vridit mig i sängen. Antingen får jag äta upp mig till gravidmodellerna eller jobba på att minska rumpan då det onekligen är svårt att få ihop själva höftbenen mera. Det första alternativet känns inte riktigt lockande, även om det kanske är både roligare (läs godare) och lättare (dvs godare), så jag har nu förpassade allt detta tyg till de övriga bortsorterade gravidrelaterade kläderna.
Påbörjade det andra alternativet med denna eminenta lunch som avnjöts på vägen hem från Borås igår. Blev för snål för att köra på min traditionella Boråslunch på Subway och tyckte jag slog två flugor i en smäll, eller nåt.

Borås ja, sista mötet och så bara uppföljning i augusti. Fick se två filmade klipp från våra möten: Det första och så ett av de senaste. Det var lite intressant faktiskt då jag så tydligt på den första filmen visade på total handlingsförlamning. Jag satt med lilltjejen i tio minuter men vi hade lika gärna kunnat vara på olika planeter. Jag sade inte ett ord, var tafatt, valhänt och framför allt oengagerad. Nu har jag fått redskap, metoder att praktisera för att bli allt mer naturliga och hjälp att bli mer uppmärksam på lilltjejens behov och signaler. Fru P frågade hur jag själv upplevt den process jag gått igenom tillsammans med henne. Jag tror nog det hade gått - man hade ju inte haft något annat val än att få det att fungera. Men frågan var väl hur jag hade mått och hur vår relation egentligen sett ut. Fru P trodde också att det säkert löst sig till slut, att jag funnit fram till där jag är idag, men att det kanske tagit längre tid än det nu gjort vilket jag håller med om. Jag behövde få handfasta råd på hur jag kunde interagera och bete mig med henne, sådana grejer som kommer naturligt och ter sig självklart för de flesta andra mammor. Min rädsla att orsaka skada när jag i framtiden kommer att prövas av trilskande matning och skrik i affären finns naturligtvis kvar, men känns inte lika överhägande i och med mitt förändrade synsätt på henne som mitt barn. Hur min acceptans är till andra barn vete dock tusan. Tror det där med "egna barn och andras ungar" är ytterst tillämpbart på mig! När gannarnas ungar nu ränner här för att "titta på katterna" får Oo ta hand om dom, för jag är suverän på att ignorera!
Men nu ska det micras lite lunch. Tror det blir en sväng till Gråbo och träff för 0-1 spädisar. Hoho, ett återbesök vem kunde tro det?