Frukostkaffe och jobb på vägen till Lerum och psykologmötet. Skönt att får det bortgjort på morgonen.  Oo fick många frågor och berätta hur han tänkte och kände, om han märkt någon skillnad hos mig, hur han trodde att jag kände och tänkte osv. Som vanligt kändes det rätt tomt efteråt med frågetecknen kring vad som egentligen avhandlades. Vi ska i alla fall lägga ner bokningar av grejer, så som eventuell Norgeresa för Oo innan Ronja är född och vi, eller snarare jag faktiskt vet hur det känns och fungerar. Hon upprepade min rädsla för ensamheten, i både bildlig och bokstavlig mening som en stor kärnpunkt. Jaha, och hur ska man råda bot på det då?
Hon konstaterade att Norgeresan var ett bra exempel i och med att jag reagerat så starkt på den, både i form av vrede och sorg. Vrede då den känslomässiga sidan fann det orättvist, själviskt och fel att han kunde och ville åka själv. Sorg och svart samvete då den förnuftiga sidan insåg hur förryckta och irrationella mina känslor var, och hur oförmögen jag var att ignorera dom.

Två möten till innan förlossning, jag ensam och sedan vi båda igen. Och så naturligtvis efteråt, då vi faktiskt har Ronja hos oss och jag inte har föreställningar utan realitet att relatera till.



Efteråt drog vi till Alingsås där en motorvärmarkabel inhandlades innan vi parkerade i centrum för att cacha! Ingen av oss har varit inne i det samhället, och vi fann den riktigt mysig! Positiva intrycket blev inte sämre när vi hittade många cacher utan problem ;o) Tog en lätt och tidig lunch på mysiga Gårdscaféet, och där hade de Danska wienerbröd!

Ååh, lycka! De hittar man inte på så många ställen längre! Kunde inte låta bli att tjuvstarta medan vi väntade på maten! GOTTIGT!


Caféet låg väldigt mysigt till på en liten innergård, och en cache alldeles i närheten :o)





När vi flanerade längs huvudgatan fastnade vi för något vi såg i ett skyltfönster. Och så bara hipp happ var Oos julklapp fixad! Till skillnad från mig har han inga problem med att själv vara med och välja och därmed i förväg veta vad han ska få. Smidigt och bra på ett sätt kanske om det är någon man faktiskt vill ha, men en smula överraskning tycker jag är rätt trevligt i varje fall :o)
Vid läggdags igår kände jag av något i högra sidan av höften. Slog bort det med att det kanske var lite överansträngt efter combaten. Det hängde dock kvar denna dag, och trots att det kändes mera efter promenaden i stan var vädret så fint att jag ville fortsätta. Men allt eftersom vi promenerade efter alla cacher blev det värre och värre tillsammans med rejäla spänningar i nedre delen av buken. Till slut var det nog mera stel anka än bodybuilder, och tempot kunde jämföras med en gammal tant. Med tanke på morgondagens mörkercaching fick jag till slut ge upp och vi drog tillbaka till Lerum för att handla.

 
Den sista cachen vi loggade bjöd dock på liten extra utmaning där den hittades vid några parkbänkar vid Brunnsparken(?). Inom synhåll satt ett stort gäng a-lagare och pratajade, och jag noterade att de iakttog oss medan vi letade. Precis när vi hittat den loggat färdigt kom en av dom fram till oss, höggradigt påverkad, mindre fin uppsyn och blåtira. Han frågade om vi var poliser, eller arbetade för polisen och letade efter droger under bänkarna? Ganska lättsamt prat, men han tyckte vi kunde avlägsna oss. Visst, visst, men Oo hade ju kvar cachen i handen! Hur skulle han kunna lägga tillbaka den? Karln stod kvar, och när vi inte gick kom han fram igen med något mindre trevlig attityd och gjorde klart för oss att han tyckte vi skulle gå därifrån. Vi gick, såg att han gick och då slank Oo snabbt tillbaka och lade tillbaka den! Förhoppningsvis såg de honom inte så de gick dit för att kolla och hitta, och förhoppningsvis fastande cachen som den skulle eftersom han inte hann kontrollera det där han slank iväg lika snabbt som han kommit! :o)

Hem och lasta av, fika lite och så iväg till Gråbo och kontroll hos barnmorskan. Insåg att det kanske inte var så smart att trycka i sig en arracksboll och söt juice innan blodsockervärdet skulle tas, menmen.
Blodvärdet var fortfarande lite lågt för att vara jag, med en pinne högre än förra kollen, 118.
Tydligen har hon lagt sig nedåt nu, men huvudet var ruckbart som hon kallade det.

(Går tydligen upp som jag "ska" också) 



Jisses, magen ser verkligen enorm ut, men jag sitter ihopsjunken! Xo)
Hennes puls på stadiga 135 eller nåt sånt och mitt blodtryck var fint tack. Bm bokade in en kontroll till innan det nästa vi hade eftersom längden på livmodern/Ronja planat ut. Det berodde troligtvis på att hon nu låg nedåt och "nedsjunken" i bäckenet att det inte gick att riktigt nå ordentligt med mätningen. Men bara för att säkerställa att hon växer vidare, blev det ännu en kontroll nästa vecka efter föräldragrupps-träffen.

Tog upp känningarna i höften och begynn-ande foglossning konstaterades. Promenera? Fine, men fortsätt inte om det gör ont, och undvik ojämna underlag som skogen. Men jag ska ju cacha halva natten! Jag hade liksom fått för mig att ok, foglossningar kan man ha oturen att drabbas av, vilket jag nu kanske också har, men en tid efter förlossningen stelnar fogarna till igen och höften är tillbaka i samma goda form. Eh, nehej det var visst inte så självklart! Den lite stränga blicken från barnmorskan att ta det lugnare, inte pressa sig med tron att "det går bort" och lyssna på kroppen. Hm, jag brukar ju liksom tycka det är gött på ett sätt, att pressa kroppen så det protesterar, vilket alltid också gått bra, men det funkar visst inte riktigt här. Vill inte riskera att det blir bestående problem, för jag ska ju återuppta combaten, återuppta full fysisk form över huvudtaget! Så okej, jag ska nog inte köra mera combat i år... Blöblö!

Om jag lägger mig i badet, blir det bättre då? Bm sade att när foglossningsproblemen väl börjat så minskar de inte förrän efter förlossningen? Är det så? :o( Jag ska ju cacha!
Känner att jag behöver en skål med glass och nougatsås! Moahaha!