Neggo igen

Lite mera snö under natten, sådan där tung som lägger sig tjock överallt när temperaturen är strax under nollan. Därför var träden sådär underbart vackert snötyngda uppe hos oss och ute på Hisingen. Såå mysigt!
Jag börjar vänja mig vid att sakna kraft i händerna och inte kunna knyta dom ordentligt, fick ett anfall av illamående och något jag inte kan beskriva närmare än rejält magknip under natten. Tror det har att göra med att jag lade mig platt på rygg för att skona just den, men magens tryck mot kroppspulsådern kan visst framkalla illamående, så det blev till att välja mellan illamående tillsammans med magknip och ond rygg.

Till helgen är det kvartal för bland annat Body Combat, och som det varit senaste åren är den på Fitnessfestivalen på Svenska mässan. Det brukar vara riktigt ösigt och skoj, och hade ett tag funderingar på att gå dit och bara titta och fota lite. Men när jag gruvar för promenaden från parkering till Hamnkrogen inne på Liseberg och julbordet där, plus det faktum att jag med min klumpiga gravidkropp skulle vantrivas vansinnigt på en mässa bland vältränade smidiga besökare, står jag över. Det var illa nog i omklädningsrummet igår på Gymnasium före och efter mina 45 minuter i poolen. Jag vet att jag inte borde bry mig, jag vet att det bara är tillfälligt, jag vet att det är naturligt och till och med vackert i mångas ögon. Men när jag själv tycker det är fult med nakna gravidkroppar har jag väldigt svårt att känna mig bekväm som sådan inför andra. Kläder på är som sagt ok, men utan! Jag känner mig missbildad, grotesk, bara fel! Just det, det är så jag känner när jag ser nakna gravidmagar, det ser bara fel ut!

Det är inte många veckor kvar nu tills det är slut med egotänket och all min tid och mina prioriteríngar kommer att handla om någon annan. Jag är som sagt trött på att vara rädd, orolig och gruva mig inför mina farhågor, och eftersom de är så meningslösa har det gått rätt bra att skjuta undan dom senaste månaderna. Men borde jag inte känna lite förväntan? Lite längtan och glädje? Tycka om att förbereda ankomsten, sortera kläder, fixa barnrummet och "boa"? Det känns som jag mantrar de idealiska bilderna framför mig av Oo som håller vårt barn i sina armar, tillfällen där allt bara är rosenskimrande och enkelt. Men är det "ärligt" menade tankar hos mig, eller bara just mantran skapade för att det är just så jag borde tänka?
Många hävdar att de ser fram emot förlossningen, välkomnar smärtan eftersom de vet att den ska resultera i något underbart och efterlängtat. Jag har inte ägnat själva förlossningen så många tankar eftersom den är så oundviklig och utom min kontroll. Översköljs bara ibland av en våg av rädsla inför den, vilket jag antar är högst normalt och därför inget jag hänger upp mig på. Tycker snarare det vore konstigt om man inte vore lite rädd inför den fysiska och psykiska påfrestning som barnafödandet faktiskt är.
Men med förlossningstickspåret ville jag bara få fram min oro: Vad har jag att se fram emot? Bilden av Oo som håller vårt barn är så vältummat och slitet att det nästan tappat sin innebörd. Det har gulnat och börjat falla sönder i kanterna. På profylaxgruppen rekommenderades en målbild som gärna skulle vara något handfast, så som ett foto eller klädesplagg som det framtida barnet skulle bära. Vad har jag? Rädsla och oro!

Jag har varit förskonad från direktkontakt med barn på många veckor nu, och kan inte låta bli att känna lite oro inför syskonbarnen som kommer till jul. Samvetet som kommer att tära trots det faktum att det ju inte har något med dom att göra. De representerar ju bara barn, helt ovidkommande att de är min släkt vilket bidrar till den tunga skammen. Pressen att jag borde känna något speciellt, skyldigheten jag känner över att endast kunna finna dom söta men inte mycket mer. Tack och lov att jag finner dom söta i alla fall, blandisar som de är! De flesta andra ungar jag ser tycker jag bara är fula! Och min djupgående rent ut sagt avsmak inför deras kerubansikten gör att jag tror mitt omdöme färgas av vad barnen representerar snarare än hur de faktiskt ser ut.

På fredag är det sista mötet med psykologen på denna sida om födseln. Vet faktiskt inte om mötena lett någonstans. Just nu känns det lite sådär. Vad trött man kan bli på sig själv.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0