Förbannade skit. Jag kan inte koncentrera mig. Känner hur de nedslående tankarna sliter och drar och frustrationen över att inte kunna slå bort dom! Jag vet att jag drar för stora växlar och hamnar i mitt meningslösa ältande igen, men hur f-n ska jag få undan dom? Bilder av barn, bebisar, gullegull, amning, förlossning, pyttiga kläder, omställningen, annonser, artiklar, bloggar, bebislycka och bebisfrustration flimrar förbi i en aldrig sinande cirkulär ström. Jag vill inte! Babysim, babysång, öppen förskola, lussande, barnvagnsmaffia och uppvisande av familjelycka som bara känns kväljande och rent ut sagt äckligt! Besvara välmenande frågor och beundrande komplimanger över underverket, fy sjutton! Blir nästan illamående när jag ser en bild på ett barn, och det hjälper inte att undvika dom eftersom jag ser dom så klart och tydligt inpräntade på näthinnan! Vill inte ha dom där, men får inte bort dom! De är äckliga, fula, obehagliga och hela kroppen skriker efter att få utlopp för denna maktlösa vrede! Jag vill slå, skrika, sparka och spotta, fysiskt ge utlopp för frustrationen vilket jag inser är resultatet av min oförmåga att psykiskt komma från dessa känslor.
Hur hamnade jag i denna dipp nu då? Kunde det vara något så trivialt som tanken på ännu mer barnkläder som Ronja kan ha först om ett år och konkretiseringen av det som nu kan komma i princip när som helst? Hämtningen av barnvagnen? Är jag så förbannat skör att jag dippar för en sådan sak? Fortfarande? Tidigare har det varit konkreta möten med barn, eller reklam på tv som utlöst dessa dippar, så har jag då verkligen inte kommit någonstans efter alla dessa samtal med psykologen? Och nu anländer ju Ronja som sagt när som helst. Hur i h-vete ska det gå??
Fuckfuckfuckfuck! :o(