Brummade med Gulingen över Angeredsbron, beundrade utsikten och funderade över morgonens diskussion. Efter bron och Kärra kommer ett längre skogsparti. Jag brummar på ned mot första ljuskorsningen och möter en lastbil. Jag reflekterar inte mer över det, förrän vi passerar varandra och föraren plötsligt tutar. En lastbils signalhorn är ju inte som en liten golfbils tuta precis!
En personbil har gett sig på en våghalsig omkörning av lastbilen, och har ingen belysning! Jag upptäcker den när den passerar, då lastbilstutan får mig att reagera. I backspegeln ser jag den slänga sig in framför lastbilen som blinkar ilsket med strålkastarna. Hur nära var vi inte varandra? Hade den haft belysningen på så hade jag ju kunnat hålla ut till höger i alla fall!

Sådana små ögonblick som kan innebära så mycket. Små händelser som kan bli så stora.
Morgonens diskussion per telefon hamnade av någon anledning väldigt snett, då jag än en gång uttalade Gunnilse fel. Att jag uttalade Mölndal fel kom då upp, och hur besviken Johan var på mig för att jag inte verkade villig att lära mig det korrekta uttalet. Jag säger Mölndal med L:et, och inte "Möndal" som Göteborgarna, vilket tydligen är det rätta. Gunnilse nämnde jag ju i inlägg igår. Jag har alltid trott att Johans påpekanden var på den skämtsamma nivå, som att han (och alla andra söderifrån) säger Piteå istället för "Pite", Luleå - "Lule", Umeå - "Ume" osv.
Men han blev uppriktigt ledsen över att jag aldrig lärde mig. Jag har ju inte ens tänkt på det! När jag pratat, så har jag ju bara sagt MöLndal och GUNNilse, då det har fallit naturligt för mig. Johan har påpekat det, men jag skämtat bort det.
Efter en bra bit in i diskussionen insåg jag så att han blivit sårad och tyckt jag varit nonchalant! Bor jag här nere, så borde jag lära mig säga rätt.
Okej, hade jag förstått att det betydde så mycket för honom, så hade jag gjort det! Så små saker som kan bli så stora...

Till slut fick jag abrupt avsluta diskussionen, för att jag helt enkelt var tvungen att åka till jobbet. Upptäckte att jag var tvungen att tanka också, vilket jag glömt bort. Och väl på jobbet märkte jag att jag glömt ta på mig koftan, så nu sitter jag här med ponchon och handledsvärmarna. Vilken tur att jag har dom här!

Gårdagskvällen blev i varje fall en lugn historia, där Johans spelade Runescape och jag stickade några varv på jordgubbsmössan. Men så kunde jag inte låta bli att tända en brasa och sätta igång bastun!
Efteråt spelade jag lite Wii, där Johan anslöt för några spel. Han spöade mig i Mariokart, tennis och baseball, medan vi var rätt lika tror jag i golf. Sedan spöade jag honom i boxning.
Vi grejade lite med takbelysningen, den ovanför köksbordet. Det är något vajsing med den, för strömbrytarna är sådana där "klick"brytare, som man trycker åt samma håll hela tiden och det bara klickar till för att slå av och på. Nu blinkar bara lampan till, och håller man inne knappen så blinkar den bara hela tiden.
Vi kikade i elskåpet, och upptäckte så kallade impulsrelän. Det blixtrar till i den varje gång lampan blinkar, så vi ska kolla om det kanske har med det att göra. Dock provade jag att slå till/av(?) någon form av säkring på relät, och då lyste lampan hela tiden!
Så nu kan vi i varje fall slå av och på från elskåpet! :o)
Lampan fungerar ju då uppenbarligen, så något kanske är lurt med kopplingen i själva strömbrytarna eller nåt. Det är ju bara konstigt att det blir sådant där blink vid båda två, och inte bara en. Vi ska undersöka mera...

Ikväll kommer i varje fall Andreas förbi för att käka och kolla på hockey. Med vår lånade digitalbox har vi ju alla Elitseriematcher nu. Vi får se om Elin följer med också. Det finns ju egentligen bara två hyfsat sköna sittmöjligheter, så det är rätt förståeligt om man som höggravid tackar nej till att sitta på golvet eller en stol rätt upp och ned i flera timmar! Fast som Johan spekulerade, så kanske det är skönast när man är höggravid? Endast den insatte vet! :o)

Jag och Johan har ju diskuterat barn ganska mycket från och till, och det faktum att jag ju är den som är mest skeptisk. Eller snarare orolig. Eller snarare något jag gruvar inför! Jag vill ha barn, men ser inte fram emot att vara gravid och sedan småbarnstiden!
Klarar jag verkligen av det? Visst, jag har ju inget val! Eller fel, det har jag ju visst, jag kan dra! Eller öh, kanske inte medan jag är gravid för då hjälper det föga, men sedan. Men det är ju inget jag vill!
Jag tror jag är rädd att bli bitter, som mamma. Att jag blir sittande hemma med en skrikande unge som jag inte orkar med, men måste orka med, medan Johan flyr iväg till arbetet. Samtidigt så känner jag ju mer och mer att jag vill ha barn, med Johan. Han kommer att bli en jättebra pappa! Och när Thomas, Nina, Andreas och Elin allihopa kläcker barn, så känner man att det skulle vara väldigt positivt om vi också hade någorlunda nära i ålder!
Johan säger "go", så det är jag som bromsar. Jag vill komma till rätta i huset. Jag vill se att vi får ordentlig koll på ekonomin när gamla stället är sålt och den biten är löst. Jag vet, ungen kommer inte nu, utan  efter nio månader. Och jag lär inte bli gravid med en gång eftersom det kan ta ett tag innan pillrens effekt försvinner. Kan ta ett tag. Om vi nu kan få barn över huvudtaget. Eller jag har ju kunnat det i varje fall, men man vet ju aldrig.

Nu babblar jag eller hur? Poängen jag vill komma fram till är att jag nog kan dra ut och förhala hur länge som helst. En del säger att man aldrig blir mogen för att skaffa barn. Man blir det när ungen tryckts (huga!) ut!
Så jag ska helt enkelt sluta tänka så mycket och bara göra det!?

Nu vill Helena och Christoffer besöka kafeterian, så jag får ju hänga med. Kanske de har semlor idag?