Att vi fruntimmer aldrig lär oss. Tänk att vi hellre gör det själva än tjafsar med mannen om det. Men ofta är det väl tyvärr så. Man vill inte be om hjälp, vilket man tyvärr måste, då de inte vet, ser, förstår, kan, fattar vad som behöver göras. Sedan när man dristar sig till att be, så blir det tjafs om saken istället, och man får känna skuld över att ha förstört julstämningen med tjat och krav. Så står vi där och städar, bakar, julpyntar, griljerar skinka och slår in paket med martyrdjävulen frustrerat brinnande i bröstet. Som värsta tänkbara straff tänker vi oss att skita i julen, ställa fram korv och makaroner på matbordet istället, bara för att upptäcka att karln faktiskt inte bryr sig. Jaså, inga julgardiner? Ojdå, det märkte jag inte!
Vi kanske borde lära oss att vi pyntar, sliter och stressar för vår egen och våra egna förväntade krav på oss skull och ingen annans. Synd bara att det ska vara så jäkla svårt att stå emot sina egna krav och omvärldens tyckanden och tänkanden. Där är det enklare för männen, för vem är det som får "skulden" för opyntat hem eller dåliga förberedelser? Ja inte är det mannen inte, eller är jag fel ute?