Mood

Jag vet inte riktigt vad det kan vara. Fast måste man ha en anledning? Kanske för att en anledning därmed underlättar för en åtgärd? Jag orkar inte engagera mig i att analysera fram ett varför, bara att jag är. Låg, rastlös, lättirriterad, uppgiven, handlingsförlamad, frustrerad, deppig, självömkande, seg, apatisk, grinig, sur, som en tiger i bur, eller apan som tvingas upprepa samma konst om och om igen. Tankarna ömsom flyger fram ömsom tvingas, sega och motvilliga. Jag försöker fokusera mina nuvarande sinnesstämningar till en enda, och tycker frustrationen passar in bäst. Med en gigantisk portion apati. Jag önskar så hett att jag kunde skriva, att jag tillhörde de människor som har tålamod, disciplin, förmåga och fallenhet för att formulera ord till fängslande historier, bygga samman bokstäver till ord och meningar som får en att skratta, gråta, skrämmas, förskräckas och glädjas. Jag har inte ens förmåga att uttrycka mina egna känslor just nu, den frustration och nästintill tryck inombords att vilja skriva, men inte kunna, det motsägelsefulla i och med min apati som förvägrar mig att ens försöka, inte ens ta till mig de tips, råd, metodböcker, kurser och lektioner som finns bara ett klick bort. Jag har tagit ihjäl min vilja att skriva innan jag ens försökt, bara för att jag inte orkar, bara för att det inte bara rinner ur mig så som jag föreställt mig.
Jag har förstått att det inte heller är så det är alla gånger, att det inte bara är att skriva och låta historien skriva sig själv. Ändå blir jag lika besviken varje gång jag upptäcker det. Hur mycket ska man försöka? Eller ska man bara vänta och hoppas på att det släpper till slut, om det nu gör det? Vad gör man av den uppdämda frustrationen, trycket, behovet man har? Faller ned i apatisk uppgivenhet. Och så pendlar jag mellan de två. Kan det vara bara detta som gör att jag befinner mig i alla de negativa epiteten? "Jag vet inte riktigt vad det kan vara"? Tydligen vet jag nu vad det kan vara, då jag just skrivit ned min egen anledning.
Det hade varit enklare att skylla på vintermörkret.


Kommentarer
Postat av: Anna

I know the feeling! Skriv bara det du måste ett tag. Jag försökte dra fram lusten och nån slags flow men det funkade ju inte alls (avhandlingen). Man ska skriva för att det är kul. Precis som allting annat. Blir det jobbigt, segt, tråkigt och man känner sig sämre för att det inte bara "kommer" som det gjorde förr då ska man inte göra det.



Om det är bloggen som är seg att skriva i kan det ju vara kul att bara lägga ut bilder ett tag. Eller göra ett break...



Kram!

2009-12-14 @ 15:24:34
Postat av: Linda till Anna

Inte blogga?? ;o) Bloggen verkar förutom sitt för framtiden nostalgiska återblickar, också som en liiten skrivarventil. Inte alls skrivande så som jag eftersträvar, men ändock en form av skrivande som jag finner bättre än ingen alls. Enahanda och tråkiga dagsskildringar till trots. Ibland får man nöja sig med det lilla! :o)

2009-12-14 @ 16:44:39
Postat av: Anna

Ah, du menar så. Jo, bloggen har ju sin fördel på det viset. Jag vet vad det är du eftersträvar. Kanske du ska göra på ett annat sätt än att "bara" skriva? Fokusera på bakgrundsarbetet. Samla fakta. Fila på personbeskrivningar. Huvudscenarion. Kanske det faller på plats när du har kommit en bit? Kramkram!

2009-12-14 @ 17:26:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0